:ger 1 passionernas Vextande spel, fantastitk illosion, lifbg fårgskiltning. Inom denna sfer rörer sig derföre merende!s konstnären: han skapar luftiga feepzlatser, dem han befolkar med fantastiska gestalter, och snart åter nedrifver, ej af förstöringslust, men för att åter få bygga upp, å er få sträfva uppåt; ty i tidens konstlynne är detta sträfvande ett hufvuddrag, hvilket blifver postikt, då ett idealiskt föremål derför lefver i konstnärens själ. T:ll detta slags artister råtna vi ej br Gulomy: hans sångmaö tycks redan hafva genomgått dessa stadier och småningom stigit 2llt bögre, till dess hon kommit utom denna lyriska, oroliga sfer upp på reflexionens böjder, der altt omkring henne är kort, genomskinligt — svalt. Tekniken i br Gulomys spel står härmed i närmösste ssmmenhang. Han besegrar inga svir.gheter, öfvervinner inga hinder; stridernss period är hes konom redan förbi, och det är endast resultaterna af sina segrar han erbjuder oss. Han bar brutit det materiella motståudet hos instrumeatet, och detta är bonom en slaf som lyder hans minsta vink, men ej en vän, som i förtroliga stunder för honom frivilligt :upplåter sina fördoldas e skatter. Ty dessa låta I blott skänka, ej eröfra sig, och derföre tala hans itoner ej deita Jjufva, hänförande språk, men dock ett klart, energ.skt, stundom irtoposant, som — hvilken af de båda skolorna man än må föredr.ga — i all fall måste försäkra sin mästare om en ärofull plats i kunstverlden. . Konser:gifvaren hde till sitt inträdesnummer densa afton valt Spohrs 24:te violinkonsert: de öfriga numren voro 2:ae endast för bravurepelet beräknade pjese. Den Spohrska konserten är i vår tanka visserligen underlägsen åtskilliga avdra af denne förlattares skapel-er, men röjer duck mästarhnden tillräckligt i a:seevde på ideernas halt samt deras mre och vyitre form, för att för bvarje mursikvän vara en högst välkommen apparition. Ett vackert prof på hr Gulomys estetiska sinne var ock alt ban trertemot bruket gif verket fullständigt ssmt i oafbruten följd, och man bör kunna boppäs alt h.rs föredöme ej skall blifva utan verkan hos våra inhemska artister, hvilka i detta hänseende stundom förfara nog egermökiigt. — Hr Gulomys spelsätt var i flera fall onekligen eghadt att sätta kompositionen i en fördelzktig dager, hvilket isynnerhet vanns gerom hans stora, kärnfulla ton och det lugna ailvaret i barns föredrag. som framkallade vackra och för andan i verket ej främmacde; effekter. Härvid skut!e man endast kunna anmärka bans måhända något för mycket använda tempo rubato, och eburu adagiot utfördes med mycken hållning, anse vi dock hans föredrag deraf ej fuilkomligt hafva återgifvit det uttryck af en varm, lefvande känsla, som författaren här nedlagt. Att br Gulomy för öfrigt gaf alla pass:ger och koloraturer med den bögsta tekniska fulländning, behöfva vi väl knappast titlägga. I de båda variationspjeserna — öfver en Cenerentola-melodi af Lipinski, samt öfver Sonnambuia-motiver af Bazzini — hade br Gulomy rikligt tillfälle att utveckla hela sin lysande bravur, hvi ket han ock gjorde på ett sätt, som endast kunde befästa det anseende hans utomordentliga öfverlägsenhet i denna gren al konsten tillvunnit honom. För öfrigt voro dessa pleser, musikesliskt betraktade, af den art, att en sann artist endast kan upptaga dem för att vis2, att han ej af bristande förmåga hindrats att välja sådane pummer. Vi hörde till och med en och annan yttra sin förvåning öfver att en konstnär af br Gulomys betydenhet kunde vilja befatta sig med dylikt gods; ett par ord häröfver torde i förbigående äfven tillåtas oss. Man har ofta anmärkt, att virtuo:er i allmänhet ogerna upptaga klassisk musik på sina repertoirer, vare sig, att de verkligen ej äro den vuxne, eller att de frukta applådernas : möjliga inskränkande till den musikaliska delen af auditoriet. För att icke destomindre tillfredsställa alla, uppstämmer man vanligen ett slags halklassisk musik, hvars tråkighet skall representera det klassiska, och hvars tanklöshet det moderna elementet. Hit kan man förnämligast räkna många bland de nyare vio-i! linkonserterna, som sätta åhörarnes tålamodj: och skönbetssinne på lika allvarsamma prof.l! Må man då åtminstone efterskönka det ena af dessa, om de ej helt och hillet kunna undgis. Hr Gulomy har vid ifrågavarande tillfälle föresått med klokt exempel, i det han uppdragit, en bestämd gränsskillnad mellan seklernas och Jagens produkter. Han har till inträdesnum-: mer valt verklig musik, och sedermera visat hvad han förmådde i konstens rent gymmnastiska del. Sålunda undvek han att vanhelga konstens ädlare former genom ett platt och betydelselöst innehåll, och talar man ändå om profanation, så vore blott konstnärens egen talang, men ej konsten sjelf föremål för densamma. li Bland sångrumren nämna vi den vackra och på genialisk tonmålning rika arian ur Årstiderna (vintern), som sjöngs af hr Strandberg. Arians föredrag hade visserligen kunnat erfordra något mera s udium, nigot djupare begrundande, för att göra sin fuila verkan, imed-i jertid förmoda vi att hr S:s på sednare tidenj, så trögna tjenstgöring vid scenen ej medgifvitls honom tillräcklig tid bhä:till. — Om duetten ur la Straniera kan blott sägas, att den ganska ij!