:ger 1 passionernas Vextande spel, fantastitk
illosion, lifbg fårgskiltning. Inom denna sfer
rörer sig derföre merende!s konstnären: han
skapar luftiga feepzlatser, dem han befolkar med
fantastiska gestalter, och snart åter nedrifver,
ej af förstöringslust, men för att åter få bygga
upp, å er få sträfva uppåt; ty i tidens konst-
lynne är detta sträfvande ett hufvuddrag, hvil-
ket blifver postikt, då ett idealiskt föremål
derför lefver i konstnärens själ. T:ll detta slags
artister råtna vi ej br Gulomy: hans sångmaö
tycks redan hafva genomgått dessa stadier och
småningom stigit 2llt bögre, till dess hon kom-
mit utom denna lyriska, oroliga sfer upp på
reflexionens böjder, der altt omkring henne är
kort, genomskinligt — svalt.
Tekniken i br Gulomys spel står härmed i
närmösste ssmmenhang. Han besegrar inga svi-
r.gheter, öfvervinner inga hinder; stridernss pe-
riod är hes konom redan förbi, och det är en-
dast resultaterna af sina segrar han erbjuder
oss. Han bar brutit det materiella motståudet
hos instrumeatet, och detta är bonom en slaf
som lyder hans minsta vink, men ej en vän,
som i förtroliga stunder för honom frivilligt
:upplåter sina fördoldas e skatter. Ty dessa låta
I blott skänka, ej eröfra sig, och derföre tala hans
itoner ej deita Jjufva, hänförande språk, men
dock ett klart, energ.skt, stundom irtoposant,
som — hvilken af de båda skolorna man än må
föredr.ga — i all fall måste försäkra sin mästare
om en ärofull plats i kunstverlden.
. Konser:gifvaren hde till sitt inträdesnummer
densa afton valt Spohrs 24:te violinkonsert: de
öfriga numren voro 2:ae endast för bravurepe-
let beräknade pjese.
Den Spohrska konserten är i vår tanka vis-
serligen underlägsen åtskilliga avdra af denne
förlattares skapel-er, men röjer duck mästarhn-
den tillräckligt i a:seevde på ideernas halt samt
deras mre och vyitre form, för att för bvarje
mursikvän vara en högst välkommen apparition.
Ett vackert prof på hr Gulomys estetiska sinne
var ock alt ban trertemot bruket gif verket
fullständigt ssmt i oafbruten följd, och man bör
kunna boppäs alt h.rs föredöme ej skall blifva
utan verkan hos våra inhemska artister, hvilka
i detta hänseende stundom förfara nog eger-
mökiigt. — Hr Gulomys spelsätt var i flera fall
onekligen eghadt att sätta kompositionen i en
fördelzktig dager, hvilket isynnerhet vanns ge-
rom hans stora, kärnfulla ton och det lugna
ailvaret i barns föredrag. som framkallade vackra
och för andan i verket ej främmacde; effekter.
Härvid skut!e man endast kunna anmärka bans
måhända något för mycket använda tempo ru-
bato, och eburu adagiot utfördes med mycken
hållning, anse vi dock hans föredrag deraf ej
fuilkomligt hafva återgifvit det uttryck af en
varm, lefvande känsla, som författaren här ned-
lagt. Att br Gulomy för öfrigt gaf alla pass:-
ger och koloraturer med den bögsta tekniska
fulländning, behöfva vi väl knappast titlägga.
I de båda variationspjeserna — öfver en
Cenerentola-melodi af Lipinski, samt öfver Son-
nambuia-motiver af Bazzini — hade br Gulomy
rikligt tillfälle att utveckla hela sin lysande
bravur, hvi ket han ock gjorde på ett sätt, som
endast kunde befästa det anseende hans utom-
ordentliga öfverlägsenhet i denna gren al kon-
sten tillvunnit honom. För öfrigt voro dessa
pleser, musikesliskt betraktade, af den art, att
en sann artist endast kan upptaga dem för att
vis2, att han ej af bristande förmåga hindrats
att välja sådane pummer. Vi hörde till och
med en och annan yttra sin förvåning öfver
att en konstnär af br Gulomys betydenhet
kunde vilja befatta sig med dylikt gods; ett
par ord häröfver torde i förbigående äfven til-
låtas oss. Man har ofta anmärkt, att virtuo:er
i allmänhet ogerna upptaga klassisk musik på
sina repertoirer, vare sig, att de verkligen ej
äro den vuxne, eller att de frukta applådernas :
möjliga inskränkande till den musikaliska de-
len af auditoriet. För att icke destomindre
tillfredsställa alla, uppstämmer man vanligen
ett slags halklassisk musik, hvars tråkighet
skall representera det klassiska, och hvars tank-
löshet det moderna elementet. Hit kan man
förnämligast räkna många bland de nyare vio-i!
linkonserterna, som sätta åhörarnes tålamodj:
och skönbetssinne på lika allvarsamma prof.l!
Må man då åtminstone efterskönka det ena af
dessa, om de ej helt och hillet kunna undgis.
Hr Gulomy har vid ifrågavarande tillfälle före-
sått med klokt exempel, i det han uppdragit,
en bestämd gränsskillnad mellan seklernas och
Jagens produkter. Han har till inträdesnum-:
mer valt verklig musik, och sedermera visat
hvad han förmådde i konstens rent gymmnasti-
ska del. Sålunda undvek han att vanhelga kon-
stens ädlare former genom ett platt och bety-
delselöst innehåll, och talar man ändå om pro-
fanation, så vore blott konstnärens egen talang,
men ej konsten sjelf föremål för densamma. li
Bland sångrumren nämna vi den vackra och
på genialisk tonmålning rika arian ur Årsti-
derna (vintern), som sjöngs af hr Strandberg.
Arians föredrag hade visserligen kunnat erfor-
dra något mera s udium, nigot djupare be-
grundande, för att göra sin fuila verkan, imed-i
jertid förmoda vi att hr S:s på sednare tidenj,
så trögna tjenstgöring vid scenen ej medgifvitls
honom tillräcklig tid bhä:till. — Om duetten
ur la Straniera kan blott sägas, att den ganska ij!