fin ROR RR serar här på stället — ty vi, vaudeville-förfat-! tare, vi tycka om karrikatyrer. — Han har drifvit sitt ädelmod ända derhän, att låta mig göra bekantskap med några af Havres tjockhufvuden. I går spisade vi middag tillsammans med en mär, en advokat och uppsyningsmannen öfver fyrbåken Saint-Adresse. Nå väl — det var ingen af dessa tre värdiga personnager som icke försåg mig med en ganska roande typ — och — hör på! — jag vill gå ännu längre — ni sjelf, mamsell Marthe, är en typ. — Jag! — en typ! — Ja, med er mani att sluka alla utkommande romaner, så att — jag bar det af säker hand — intet !ånb bliotek förslår att mätta er glupskhet. — Åbl! — verkligen! — bar man hört på maken? — De underrättelser jag inhemtat äro tillförlitliga. Dessutom se vi ju här beviset på sanningen af mitt påstående. Jag vädjar till denna inzu öppna bok. Och är nu Etienne styrde sina steg åt den sidan af rummet, der boken låg,sprarg Marthe i förväg för honom, vek ett hörn på det badet, der hon slutat sin läsning, och tagande boken under armen, gick hon att med en nästan moderlig ömhet inläsa den i ett skåp, hvars nycke! bon tog ur. Eticnne, som fann sitt största nöje i att retas med gumman, förebrådde henne, med sin vanliga snabbbet i tungan, att hennes litterära omättligbet ärnu en gång kommit henve stt förgäta s Nå pligter. Hoi hade nemligen glöm! sin husbondes, skepp.klarerarens, uttryc: lig: bef.lining. Hon visste dock att int-t enda ögonblick var att förlora. Middagen var lär ge förbi. K ocken var nära sju, och klockan åtta sku!!e noarien komma, åtföljd af sia förste skrifvare, för at övervara undertecknandet a äktenskapskoatraktet. Merthe hade nu glömt a!t en sträng ordningsauda hör till dessa herrers attributer och att man aldrig bör låta dem vänta, a draminst i fråga om tvenne älskande som längta att blifva makar: en oraständighet som — vare sagdt i förbigående — icke alltid kan användas såsom skäl. Raoul hade gått ut