fin ROR RR
serar här på stället — ty vi, vaudeville-förfat-!
tare, vi tycka om karrikatyrer. — Han har
drifvit sitt ädelmod ända derhän, att låta mig
göra bekantskap med några af Havres tjock-
hufvuden. I går spisade vi middag tillsammans
med en mär, en advokat och uppsyningsman-
nen öfver fyrbåken Saint-Adresse. Nå väl —
det var ingen af dessa tre värdiga personnager
som icke försåg mig med en ganska roande typ
— och — hör på! — jag vill gå ännu längre
— ni sjelf, mamsell Marthe, är en typ.
— Jag! — en typ!
— Ja, med er mani att sluka alla utkom-
mande romaner, så att — jag bar det af säker
hand — intet !ånb bliotek förslår att mätta er
glupskhet.
— Åbl! — verkligen! — bar man hört på
maken?
— De underrättelser jag inhemtat äro till-
förlitliga. Dessutom se vi ju här beviset på
sanningen af mitt påstående. Jag vädjar till
denna inzu öppna bok.
Och är nu Etienne styrde sina steg åt den
sidan af rummet, der boken låg,sprarg Marthe
i förväg för honom, vek ett hörn på det badet,
der hon slutat sin läsning, och tagande boken
under armen, gick hon att med en nästan mo-
derlig ömhet inläsa den i ett skåp, hvars nyc-
ke! bon tog ur.
Eticnne, som fann sitt största nöje i att re-
tas med gumman, förebrådde henne, med sin
vanliga snabbbet i tungan, att hennes litterära
omättligbet ärnu en gång kommit henve stt
förgäta s Nå pligter. Hoi hade nemligen glöm!
sin husbondes, skepp.klarerarens, uttryc: lig: be-
f.lining. Hon visste dock att int-t enda ögon-
blick var att förlora. Middagen var lär ge
förbi. K ocken var nära sju, och klockan åtta
sku!!e noarien komma, åtföljd af sia förste
skrifvare, för at övervara undertecknandet a
äktenskapskoatraktet. Merthe hade nu glömt
a!t en sträng ordningsauda hör till dessa her-
rers attributer och att man aldrig bör låta dem
vänta, a draminst i fråga om tvenne älskande
som längta att blifva makar: en oraständighet
som — vare sagdt i förbigående — icke alltid
kan användas såsom skäl. Raoul hade gått ut