tressanta qvartetten, hvarvid mamsellerna Fun:
din och Torsslow, hrr Strandberg och Wali
utmärkte sig ganska fördelaktigt — samt dess
uom en hymn af herr Lindblad, sjungen vi
Carl Johan-statyens aftäckande i Norrköping
Äfven gåfvos 2:ne ouvertyrer, såsom inlednings
nummer till konsertens adelning:r, nemlige
ouvertyren till Alceste af Gluck och en Jubel
ouvertyr af Weber. Den sistnämnda har onek
ligen sina genialiska partier, men isynnerhet va
den sköna, allvarliga Alceste-ouvertyren en väl
kommen gäst, helst den ej på länge här vari
hörd.
Båda pjeserna utfördes 2f Svea ligardes mu-
sikkorps, i det hela taget, med förtjenst, då men
safräknar den ej alldeles rena stämningen bos
träiastrumenterna.
För dem, som ej egt tillfälle att vid harmo-
niska sä!lskapets sammankomster böra Mendel-
sohns körer till Antigone (af Sophokles), voro
de båda rumren ur nämnde musik säkert en
intressant nyhet, åtminstone i rent musikaliskt
hänseende. Ty kompositionens dramatiska värde
har man svårt att bedöma, då man ej hört den
från skådeplatsen, isynnerhet då detta slags kö-
rer fordra en alldeles egen behandling. Ett
ord öfver detta ämne torde här tillåtas oss.
Kören i den Aitiska tragedien står helt och
hållet utom bandlingen ). Han är egentligen
den personifierade reflexicnen öfver dersamms:
han uttalar smärtan öfver de handlande perso-
nernas öden, glädjen öfver lyckliga tilldragelser,
allmänna betraktelser öfver menskliga naturen,
böner om Gudarnes skydd m. m. Långt if:ån
alt försvaga intresset för handlingen, tjenade
kören fastmera till att med sin lugnande be-
traktelse träda emellan de häftiga 2affekterna
och hindra dem att beröfva åskådaren den
jemnhet i sinnet, som är erforderlig för den
ostörda njutningen af ett konstverk — den
skulle, med ett ord, bbehålla det poetiska in-
tresset oförsvagadt af det reala. Dessutom var
det förnämligast i kören, der skalderna utveck-
lade sin rikaste, praktiullaste lyrik, och sålun-
da bringade — såsom Schiller så skönt uttryc-
ker sig — lif i språket och lugn i handlingen.
Denna utsökta poetiska kon:t, hvsrmed körerna
woro arbetade, tillät musiken naturligtvis endast
att fjenande åtfölja poesien, isynnerhet då ton-
konsten öfver hufvud hos grekerna hade en
underordnad roll, och sålunda hafva körerna
efter all sannolikhet endast sjungits såsom ett
slags recitativer, ehuru med mera afmätt rytm,
än de nu brukliga hafva. De sjöngos efter be-
kanta, heligt hållna melodier (Nomer), hvilk:s
recitation beledsagades och understöddes af nå-
gra få blåsinstrumenter. Singen var för öfrigt
blott syllabisk, hvilket bruk vidmakthölls så
strängt, att några försök att inblanda små me-
lismer strängeligen bestraffades af den tidens
satyrici. U:an tvifvel skule ock den melisma-
tiska singen samt öfver hufvud användandet af
sjelfständigare tonformer (så vidt dessa voro
kända hos de gamla) endast hafva stört och sön-
derstyckat tenkegången i poesien, Men denna
omständighet, jemte det reflekterande elementet
uti dessa körer, gör dem också ej hvad vi kalla
komponibla, det är: i någon högre grad fören-
liga med vår tids tonformer, och Mendelsohn
har också uppställt för sig ett bland de mesi
svårlösta problemer, då han företog sig kompo-
sitionen af Antigones körer. Dessutom synes
oss den romantiska riktningen af Mendelsohns
snille ej alldeles öfverersstämmsnde med anti-
kens enda; hans musik tyckes också snarare
ega en göthisk eller: forngermanisk, än en klas-
sisk karakter, och utan kännedom af texten
skulle vi snarare trott oss höra en Bardiet el-
1er Druidsång, ön Sopbokleiska körer. Härtill
bidrog ock en någon gång märkbar kärfhet uti
melodierna, den vi ej anse riktigt öfverensstäm-
mande med grekernas smak, hvilkas finkänslig-
het för välljudet var i så bög grad utbildad.
Onekligen var dock Mendelsobns företag ganska
intressant såsom en ny musikalisk impuls, och
troligt är icke, att någon nu lefvande tonsät-
tare skulle kommit det rätta närmare än ban,
hvars arbete i alla fall innehåller flera origi-
nella och genialiska partier. Då vi för öfrigt,
såsom är nämndt, ej varit i tillfälle att iakt-
taga musikens betydelse och effekt från scenen,
för hvilken den är beräknad, så faller det af
sig sjelft, att vårt omdöme i deta afseende en-
dast kan egza en vilkorlig giltighet.
Vi hefva i det föregående ordat något vid-
lyftigt om kören bos de grekiska tragöderno,
emedan vår afsigt varit att för den dermed o-
bekante angifva en ungefärlig syepunkt, hvar-
ifrån den Merdelsobnska musiken till Antigore
torde böra betraktas, så vidt detta utan nyss-
nämnde vilkor är möjligt. —U—
) Körpersonalen, som vanligen bestod af 43 per-
soner, vistades ej på sjelfva scenen, utan i or-
chestran, som läg något lägre och der han un-
der sången uppförde sin högtiiliga dans.
—V