pastor, Johannes Meissner i Benz, hvilken han hoppades försona cch stämma för sin afsigt; ty i sjelfva verket var Jobacnes Meissner lika litet som någon annan menniska Wittichs vän. Så:om närmaste gramne, hade Johannes varit vittne till de ofta omenskliga medel, hvarmed den nedrige riktade sig, icke en gång skonande fattiga enkoroch faderlösa — och hvilka medel gjort det för honom möjligt att, från armod och låg härkomst, höja sig så högt. Dessutom var Johannes Meissner personligt uppbragt mot honom; ty såsom med alla pastorer och prester under hans inspektion, hade han äfven ezennyttigt och bedrägligt förfarit med honom. Icke desto mindre begaf Jubannes sig till bonom, emedan ban icke känge afsigten med inbjudsingen. Sadan han med möda trängt sig genom grupper af halfnskna bönder, hvilka telrikt voro församlade utanför slottets portal, inträdde ban i en stor sal, der han mottogs af Wittieh A pelman. Denne var ko t och undersätsig, bjulbent, med rödt, något grå-prängdt hår, och hela hans fysionomi så gräsligt fu!, alt vanligen små barn skreko högt vid bans anblick. Leonardo da Vinci skuile iatet ögonblick varit i förlägenbet vid teckningen af Judas, oi han sett detta sataniska markattsansigte). Hans drigt bestod af en hjortskinns) Kändt är, att denne konstnär på sin berömda målning: Nattvarden, i Dominikaner-kyrkans S:t Maria della Grazia i Mailand Refectorium, lemnade längre tid de begge hufvudena af Christus och Judas ofulländade, emedan han ansåg sig icke kunna uttrycka kontrasten af högsta helighet och djupaste förkastelse.