pastor, Johannes Meissner i Benz, hvilken han
hoppades försona cch stämma för sin afsigt; ty
i sjelfva verket var Jobacnes Meissner lika
litet som någon annan menniska Wittichs vän.
Så:om närmaste gramne, hade Johannes varit
vittne till de ofta omenskliga medel, hvarmed
den nedrige riktade sig, icke en gång skonande
fattiga enkor- och faderlösa — och hvilka me-
del gjort det för honom möjligt att, från armod
och låg härkomst, höja sig så högt. Dessutom
var Johannes Meissner personligt uppbragt mot
honom; ty såsom med alla pastorer och prester
under hans inspektion, hade han äfven ezen-
nyttigt och bedrägligt förfarit med honom.
Icke desto mindre begaf Jubannes sig till
bonom, emedan ban icke känge afsigten med
inbjudsingen. Sadan han med möda trängt sig
genom grupper af halfnskna bönder, hvilka tel-
rikt voro församlade utanför slottets portal, in-
trädde ban i en stor sal, der han mottogs af
Wittieh A pelman. Denne var ko t och un-
dersätsig, bjulbent, med rödt, något grå-prängdt
hår, och hela hans fysionomi så gräsligt fu!, alt
vanligen små barn skreko högt vid bans an-
blick. Leonardo da Vinci skuile iatet ögon-
blick varit i förlägenbet vid teckningen af Ju-
das, oi han sett detta sataniska markattsan-
sigte). Hans drigt bestod af en hjortskinns-
) Kändt är, att denne konstnär på sin berömda
målning: Nattvarden, i Dominikaner-kyrkans S:t
Maria della Grazia i Mailand Refectorium, lem-
nade längre tid de begge hufvudena af Christus
och Judas ofulländade, emedan han ansåg sig
icke kunna uttrycka kontrasten af högsta helig-
het och djupaste förkastelse.