för att erhålla hvad man kallar en styrelse fö godt köp, ehuru äfven detta visst icke är nå got alt förakta. Vi syfta dermed på någontin; vida högre, som här nedan skall närmre fram ställas. Det är bekant, att en stark och långvari meningsstrid ägt rum angående bestämmande af statens ändamil i förhållande till de enskild: samhällsmedlemmarna — en strid som ävnv icke hos oss kan auces fullkomligt utkämpad Man har länge haft den tron, att detta ändamål icke blott vore att skydda medborgare till lif cch egendom, ut:n äfven att staten borde vara förmyadare öfver de enskildas företag i afseende på deras rättighet att försörja sig, och försäkra deras utkomst genom allehanda föreskrifter och band på näringarna. Både tider, erfarenheten och vetenskapen hafva väl visat, att ett sådant förmynderskap tjenar till intet, utan haft ett resultat motsatt det åsyftade, det vill säga endast verkat återhållande på de krafter, som tifl:n framkallar. Ingen kan hafva en varmare öfvertygelse än vi i denna fråga. Men näringsfriheten, likasom all frihet, ionefattar likväl i sitt isolerade begrepp endast någonting negatift, sisom utgörande en frånvaro af tvång. För staten, hvarmed vi här förstå icke blott Regeringen och dess embetsmän, utan äfven representationen och kommunerne, det vill siga, hela den fysiska och moraliska makt som ligger i (sammanaitningen af de serskilda uttrycken af den allmänna viljan — för staten återstår alltid en annan skyldighet i förhållande till individerna, en skyldigbet, hvars uppfyllande, enligt vår tanka, utgör den offantliga makters högsta, ädlaste och mest maktpåI:ggande bestäramelse, samt just den, hvarigenom denna makt mer än genom rågot annat kan verka för framskridandet: en skyldighe:, som Jikväl i sin större omfattning hittills varit, vi vilje ej säga helt och hållet, racen åtminstone sllt för raycket förbisedd för bisaker och egostiska syften. Det är ett annat slags förmynderskep vi bär med mena, nemligen det som består i att bereda den enskilde tillfälle till den undervisning och de kunskaper, hvarigenom han sättes fullkomligt i stånd, att betjena sig af friheten, likasom å andra sidan, denna ovilkorligt måste fionas för titt draga full nytta af en sådan förmågs.. Det bör icke vara svårt att fatta, hvad vi här mena med ordet undervisning. Bristen därpå visar sig i alla riktningar, ej mindre än folkets egen trängtan att få denna brist afbjelpt. Betraktar man blott den vanliga skolundervisningen, så företer det sig redan här, att hvar helst några goda skolor finnas, äro de öfverfyllda af lärjungar, och man har inrättningar af detta slag, hvarest ynglingarna måste anrmäJas ett helt år förut, innan de kunna få inträde. Och likväl, i hvilket ofallkowlighetsoch barndomstillstågd befinner sig icke ännu undervisningen för mängden? Hu.u mycket få väl de unge der inhemta af de kunskaper som erfordras för att taga sig frem i det allmänna lifvet, och: som det nu är öfverlemradt åt slumpen att förvärfva? Hvad har staten vidare bittills gjort för gqvinnars undervisning som likväl utgör hela hälften af slägtet, föremålet för den andra hälftens dyrkan och kärlek; hön, af bvars intellektuella begrepp och sedliga vanor hela den kommande generationens egenskapså mycket bestämmes genom den första uppfostran i modershemmet? — I afseende på den egentliga f undervisningen, för allmogens barn på lant, har det likaså visat sig, att Bondeståndet sjelf yrkat på densamma. Man må ei invända att allmogen inom vissa socknar visat sig ogen mot folkskolorna. Ffådana motstånd af okunnigheten kunna inträffa öfverallt, men bevisa ingenting rörande nationens tänkesätt i det helr. Likaså se vi att der någon slöjdskola bliver inrättad, är den cenast uppylld med lirjungar. Techno!ogiska institutet, ehuru svagt man med skäl kunnat anse det motsvara sitt ändamål, har alltid baft så minga elever det hunnat rymma: deissmma är förhållandet med landibruksinstitu!erna. Har man icke äfven häruti ett bevis för a!t undervisningsanstalterna behöfva ulvidgas och utvidgas mycket; cch att det bör besörjas af stater, för alt gifva äfven de obemedlade anlagen tillfälle att utveckla sig, derom lär väl ingen tvist uppstå? Gå vi härifrån in i det praktiska lifvet, till sjelfva näringarna, så visar sig bristen på kunskaper oc den sorglöshet, hvarmed den enskilde härutinnan blifvit Jemnad åt sitt öde, ännu mycket tydligare. Hvarföre skall vårt land stå efter alla andra i nästan hvarje sla:s slöjd, äfven af sådan art, som icke egeniligen fordrar mycket förlagskapital utan förnämligast bandafirdigbe:? Hvarföre skal icke på våra tillröck!ia och till en delgsrska frukta a jordvidder kunna produceras t. ex. lin, lika godt som i Belgien cch som kan töfla med det fandets om afsättning till England, eller åtskilliga andra handelsväxter som tåla klimatet, ka väl som i Tyskland? MHvarföre är man nödsakad att för eget behof från Frankrike: eller transatlantiska orter importera varor som till mångdubbel män:d kunde fås såsom biprodukter ur våra skogar och till stor del kunna samlas och peredas af bara och qvinnor på landet? Hvarföre ligger hafsfisket, med usdant:g af strömingsångsten vid en del af. kusten, helt och Te llat I lävarvall Jå CSvaroa kKlvil Se näctan