för att erhålla hvad man kallar en styrelse fö
godt köp, ehuru äfven detta visst icke är nå
got alt förakta. Vi syfta dermed på någontin;
vida högre, som här nedan skall närmre fram
ställas.
Det är bekant, att en stark och långvari
meningsstrid ägt rum angående bestämmande
af statens ändamil i förhållande till de enskild:
samhällsmedlemmarna — en strid som ävnv
icke hos oss kan auces fullkomligt utkämpad
Man har länge haft den tron, att detta ända-
mål icke blott vore att skydda medborgare
till lif cch egendom, ut:n äfven att staten
borde vara förmyadare öfver de enskildas fö-
retag i afseende på deras rättighet att försörja
sig, och försäkra deras utkomst genom allehanda
föreskrifter och band på näringarna. Både ti-
der, erfarenheten och vetenskapen hafva väl
visat, att ett sådant förmynderskap tjenar till
intet, utan haft ett resultat motsatt det åsyf-
tade, det vill säga endast verkat återhållande
på de krafter, som tifl:n framkallar. Ingen kan
hafva en varmare öfvertygelse än vi i denna
fråga. Men näringsfriheten, likasom all frihet,
ionefattar likväl i sitt isolerade begrepp endast
någonting negatift, sisom utgörande en frånvaro
af tvång. För staten, hvarmed vi här förstå
icke blott Regeringen och dess embetsmän, utan
äfven representationen och kommunerne, det
vill siga, hela den fysiska och moraliska makt
som ligger i (sammanaitningen af de ser-
skilda uttrycken af den allmänna viljan — för
staten återstår alltid en annan skyldighet i för-
hållande till individerna, en skyldigbet, hvars
uppfyllande, enligt vår tanka, utgör den offant-
liga makters högsta, ädlaste och mest maktpå-
I:ggande bestäramelse, samt just den, hvarige-
nom denna makt mer än genom rågot annat
kan verka för framskridandet: en skyldighe:,
som Jikväl i sin större omfattning hittills va-
rit, vi vilje ej säga helt och hållet, racen åt-
minstone sllt för raycket förbisedd för bisaker
och egostiska syften. Det är ett annat slags
förmynderskep vi bär med mena, nemligen det
som består i att bereda den enskilde tillfälle
till den undervisning och de kunskaper, hvar-
igenom han sättes fullkomligt i stånd, att be-
tjena sig af friheten, likasom å andra sidan,
denna ovilkorligt måste fionas för titt draga
full nytta af en sådan förmågs..
Det bör icke vara svårt att fatta, hvad vi
här mena med ordet undervisning. Bristen
därpå visar sig i alla riktningar, ej mindre än
folkets egen trängtan att få denna brist afbjelpt.
Betraktar man blott den vanliga skolundervis-
ningen, så företer det sig redan här, att hvar
helst några goda skolor finnas, äro de öfver-
fyllda af lärjungar, och man har inrättningar
af detta slag, hvarest ynglingarna måste anrmä-
Jas ett helt år förut, innan de kunna få inträde.
Och likväl, i hvilket ofallkowlighets- och barn-
domstillstågd befinner sig icke ännu undervis-
ningen för mängden? Hu.u mycket få väl de
unge der inhemta af de kunskaper som erfor-
dras för att taga sig frem i det allmänna lifvet,
och: som det nu är öfverlemradt åt slumpen
att förvärfva? Hvad har staten vidare bittills
gjort för gqvinnars undervisning som likväl ut-
gör hela hälften af slägtet, föremålet för den
andra hälftens dyrkan och kärlek; hön, af bvars
intellektuella begrepp och sedliga vanor hela
den kommande generationens egenskapså myc-
ket bestämmes genom den första uppfostran i
modershemmet? — I afseende på den egentliga
f undervisningen, för allmogens barn på lan-
t, har det likaså visat sig, att Bondeståndet
sjelf yrkat på densamma. Man må ei invända
att allmogen inom vissa socknar visat sig ogen
mot folkskolorna. Ffådana motstånd af okun-
nigheten kunna inträffa öfverallt, men bevisa
ingenting rörande nationens tänkesätt i det helr.
Likaså se vi att der någon slöjdskola bliver
inrättad, är den cenast uppylld med lirjungar.
Techno!ogiska institutet, ehuru svagt man med
skäl kunnat anse det motsvara sitt ändamål,
har alltid baft så minga elever det hunnat
rymma: deissmma är förhållandet med landi-
bruksinstitu!erna. Har man icke äfven häruti
ett bevis för a!t undervisningsanstalterna be-
höfva ulvidgas och utvidgas mycket; cch att
det bör besörjas af stater, för alt gifva äfven
de obemedlade anlagen tillfälle att utveckla sig,
derom lär väl ingen tvist uppstå?
Gå vi härifrån in i det praktiska lifvet, till
sjelfva näringarna, så visar sig bristen på kun-
skaper oc den sorglöshet, hvarmed den en-
skilde härutinnan blifvit Jemnad åt sitt öde,
ännu mycket tydligare. Hvarföre skall vårt
land stå efter alla andra i nästan hvarje sla:s
slöjd, äfven af sådan art, som icke egeniligen
fordrar mycket förlagskapital utan förnäm-
ligast bandafirdigbe:? Hvarföre skal icke på
våra tillröck!ia och till en delgsrska frukta a
jordvidder kunna produceras t. ex. lin, lika godt
som i Belgien cch som kan töfla med det fan-
dets om afsättning till England, eller åtskilliga
andra handelsväxter som tåla klimatet, ka väl
som i Tyskland? MHvarföre är man nödsakad
att för eget behof från Frankrike: eller trans-
atlantiska orter importera varor som till mång-
dubbel män:d kunde fås såsom biprodukter ur
våra skogar och till stor del kunna samlas och
peredas af bara och qvinnor på landet? Hvar-
före ligger hafsfisket, med usdant:g af ström-
ingsångsten vid en del af. kusten, helt och
Te llat I lävarvall Jå CSvaroa kKlvil Se näctan