— Den store skalden Tegners snille tyckes
icke hafva haft förmågan att magnetiskt med-
dela sig åt andra litteraturens representanter :
hans egen hemstad. Vi emotsågo med ny fi
kenhet den nekrolog, som vore alt vänta ifrår
Wexiö, der ban hade sin närmare omgifning
sina personliga vänner, sina konsistoriikamrater.
Se hör hvad man får läsa i Wexiöbladet, fem
dagar efter dödsfallet:
ESAIAS TEGNER bar genom en lungn och
stilla död slutat Sin jordiska bana, Måndagen den
2 dennes. Denne vördade Biskop, Snillrike Skald,
Älskvärde Husfader och Sällskapsman är vida känd,
så inom som utom Fäderneslandet. Vi uppfylle här-
igenom en sorglig pligt, då vi underrätta allmän-
heten om detta Notabla dödsfall. Saknaden kännes
djupast der, hvarest den hädangångne på ett mera
omedelbart sätt spridt frukterna af sitt Snille och
verksamhet, nemligen inom det Stift, hvars Styres-
man han varit utöfver tvenne decennier.
Tanken, Snillet, vetandet och ljuset
tilldelas af en Gudamakt. — —
Och Sveas barn värdera bruset
Af de hemlandstoner Han utsagt.
Maa ser bäraf tydligen, att Wexiöbladets
Sättare vid detta tillfälle varit lemnad åt sitt
eget öde; något måste sägas, och det blef ett
pecorale. Kunde då icke någon enda af alla
de lärda och vittra smålänningar, som finnas
vid läroverket, hafva tänkt på att inför all-
mänheten hedra Tegners minne litet hederli-
gare?
— Vinterbladet har i dag en läsvärd artikel
om Tegncr, hvari det beklagas, att det poeti-
ska sniliet indragits i de prosaiska biskopsbe-
styren och politiken, samt citerar följande ver-
ser af Wadman, när Tegner fick förslag till bi-
skopssysslan i Wexiö:
Koren ut, j svarte män, en anvan
Getaherde, bredaze om pannan,
Att gå vall med bjordarne och er!
Läcken ej med edra blandsädslöner
Första stämman bland Orphei söner!
Skonen, o småländningar, Tegner!