sin bit, då kände Niels Ebbe.en: det lörar sig
dock. — Jag vet nog att det är sällan, som
Gud i sin nåd betror en menniska att utföra
en sådan bedrift, som han betrodde Niels Eb-
besen, och att det derföre också är sällsynt, att
en menniska lönas så som han, lönas så, att
medan han lefver räcka fattiga bara honom sin
sista brödbit, ce2 att hans namn 500 år efier
hans död är icke blott i de lärdes och vises
mur, utan på fattiga barns läppar; men det är
dock exemplet och löftet vi töras lägga dori:
att hvarje ädel handling, hvarje uppoffrande
verksamhet, hvarje hängifvande åt folkets och
fäderneslandets tjenst inskrifves i tacksamme
hjertan, skall finna sin lön i ett ärofullt namn
och i ett välsignadt minne.
Jag vill nu föra eder till en annan tidpunkt,
till Jaouaridagarne, 4842; dessa dagar, då
Köpenhamnsboarne fiago Parisernycker och
rännstenxarne på lilla Köpmangatan blefvo offi-
ciellt uppmäta. I samma dagar stod en ung
man (Orla Lehmann) inför domstolens skrank,
anklagad så allvarsam, som en undersåte kan
anklagas; han försvarade sig sjelf, och slöt sitt
försvar med att säga: att fastän denna ankla-
gelse hade förstörande gripit in i hans lif och
ådragit honom de bittraste kränkningar, så ön-
skade han dock intet oskedt af det, som skedt
var; ty övertygelsen att hafva uppfyllt sin
pligt, gaf kozom ett lugn och en tillfredsstäl-
lelse, som ingen kunde gifva, men ej heller
någon kunde taza. Den anklagade målte i det
ögonblicket väl hafva kunnat uträkna, att det
lönar sig icken, han hade facit för sina ögor;
men ja: skulle förlora en af mina skönaste öf-
vertygelser i fal j2g kunde betv fla, att han
i samma ögonblick måst säga till sig sjelf: det
lösar sig dock; ty många triumfer har han
både förut och sedan firat, sköna, välförtjenta
triumfer; men jag kan icke tro, att han nån-
sin känt sig stoltzre, lyckligare, herrligare be-
lönad, än då han stod anklagad och dömd, men.
i den falla öfvertygelsen att hafva uppfyllt sin
pligt; och denn2 outsägligen tröstande och ljufva
känsla, denna belöning är beryggad åt hvarje
ärlig kämpe för folkfrihetens sak, på hvad plats
han än står; den kan ingen förhålla os; och
ingen beröfva oss.
Dessa voro mina exempel, och jag hoppas
att de må hafva bevisat, att lika sannt som
det heter: dei löner sig icke, lika eannt kan
det tilläggas: det lönar sig dock!
Jag minnes ett moment af mitt eget lif, som
det må vara mig tillåtet att anföra, emeda:.
det givit mig en allvarlig påminnese just om
den sannivg, jag bär sträfvat att uttala, en på-
minnelse, som måhända även andra kunna be-
höfv2, — Den dagen cå vi firade vår folkfest
på Ulkestrup mark, befann jag mig för första
gången i en egentlig och större folkförsamling,
och var tillika för första gången vittne till hu
folket mottager de män, som det erkänner så-
sora sina ledare och trofasta kämpar för dess
sak; Drewsen och Christensen voro nemliser
den dagen våra gister. Jag såg den tillgilven-
het, hvarmed man trängde sig omkring dem;
jag såg Luru hjertat smälte och sinnena upp-
lifvades vid åsynen af zamle Drewser, och
den mean, som så trofast och käckt stått vid
hans sida; jag såg ruru fadern lyftade sonen
på armen, på det han skulle kunrase de tvenne
männen, och huru både unga och gamla med
lika körlek och beundran fästade på dem sina
blickar. Ung begynnare, som jag var, i det
offentliga lifvet, hade jag likväl äfven haft min
strid, och hade redan lärt att begripa: att det
lönar sg icke; och hvem vet huru långt jag
hade kunnat komma i beräkningen — man kän-
ner sig sjelf blott alltför litet — i fall jag ej
den dagen sett: att det lönar sig dock, hade
lärt att medborgares aktning, ett bedradt namn
och ett välsignadt rcinne äro herrliga ezodelar
— ett värdigt mål att sträfva för, den ljufva-
ste lön att fria till. Och jag är öfvertygad att
de båda män, om hvilka här är fråga, både der
dagen och månget annat ögonblick, i de bevis
på medborgares aktning och erkärsla, som de
rönt, cch i medvetandet att hafva uppfyllt sin
pligt, kännt att det, i trots af alla kalla be-
räkningar, trots af alla strider och u poffrin-
gar, likväl lönar sig alt sluta sig till folket,
och a-beta för dess sak. Ja, vore ban här,
com vii afton sakna, den gamle mannenx,
om hvilken vi sjungit en ny visan — han,
som grånat under frihetens baner, och är vor-
den gammal i striden för folkets sak, och som
utan tvifvel ofta nog har måst säga till sig
sjelf: det lönar sig icke, vore han här, så skuile
jag frågat honom om jg ljugit då jag sagt:
det lönar sig dock; jag skulle hafva frågat ho-
nom, hvad svar han ville gifva, i fall han kunde
lefva sitt lif om igen, och för andra gången
stod vid banans början, och man sade till bo-
ET