— Den store skalden Tegners snille tyckes icke hafva haft förmågan att magnetiskt meddela sig åt andra litteraturens representanter : hans egen hemstad. Vi emotsågo med ny fi kenhet den nekrolog, som vore alt vänta ifrår Wexiö, der ban hade sin närmare omgifning sina personliga vänner, sina konsistoriikamrater. Se hör hvad man får läsa i Wexiöbladet, fem dagar efter dödsfallet: ESAIAS TEGNER bar genom en lungn och stilla död slutat Sin jordiska bana, Måndagen den 2 dennes. Denne vördade Biskop, Snillrike Skald, Älskvärde Husfader och Sällskapsman är vida känd, så inom som utom Fäderneslandet. Vi uppfylle härigenom en sorglig pligt, då vi underrätta allmänheten om detta Notabla dödsfall. Saknaden kännes djupast der, hvarest den hädangångne på ett mera omedelbart sätt spridt frukterna af sitt Snille och verksamhet, nemligen inom det Stift, hvars Styresman han varit utöfver tvenne decennier. Tanken, Snillet, vetandet och ljuset tilldelas af en Gudamakt. — — Och Sveas barn värdera bruset Af de hemlandstoner Han utsagt. Maa ser bäraf tydligen, att Wexiöbladets Sättare vid detta tillfälle varit lemnad åt sitt eget öde; något måste sägas, och det blef ett pecorale. Kunde då icke någon enda af alla de lärda och vittra smålänningar, som finnas vid läroverket, hafva tänkt på att inför allmänheten hedra Tegners minne litet hederligare? — Vinterbladet har i dag en läsvärd artikel om Tegncr, hvari det beklagas, att det poetiska sniliet indragits i de prosaiska biskopsbestyren och politiken, samt citerar följande verser af Wadman, när Tegner fick förslag till biskopssysslan i Wexiö: Koren ut, j svarte män, en anvan Getaherde, bredaze om pannan, Att gå vall med bjordarne och er! Läcken ej med edra blandsädslöner Första stämman bland Orphei söner! Skonen, o småländningar, Tegner!