Ö SS
na och de tredubbla gardirerna innanföre gjor-
de, att ingen dager kunde intränga i rummet,
hvarest en i taket hängande alebasterlampa
spridde ett svagt sken.
Slutligen öppnade presidentskan sina vackra
ögon, gruggade dem sakta, sträckte en snöhvit
arm uzdan det varma täcket, vände sig med
lätthet, reste sig I fligt och sstte sig upp i sän-
gen, i det hon uppgaf ett glädjerop.
— Frisk, Mieite! rop:de hon. Frisk, min
geda Mietiel... Se härl!... sel... Och dervid
vred kon med största ssabbhet sitt sköna huf-
vud till höger och venster och lät sitt pröktiga
hår fladdra kring axlarre.
— Hvilken erkönsla är jag icke skyldig denne
läkare! tillade-hon. Jsg skulle önska att jag
nu i detta ögorblick finge tacka horom.
— Det ken fru presidentekan få, svarade
Miette. Ilan är derute och väntar att få göra
sin uppvaktning. Presidentskan töcktes genzst
stiga upp, för att bevisa honom de 1:ckliga
verkningarne af hans kur.
Några miruter derefter fick doktorn inträde.
Han bar åter sin svarta ssmmetsmask.
— Hvarföre har ni masken på er, kerr dok-
tor? frågade presidentsken med mzcken förvå-
ning.
— Jag aftager den icke förr än ni skänkt
mig er förlåtelse.
förlåtelse! ropede den unga demen.
— Ja, förlåtelse.
Han af:og masken och Marcelle uppgaf ett
rop, i det hon ijenkände sin meddansares ar-
letsdrag.