Ö SS na och de tredubbla gardirerna innanföre gjorde, att ingen dager kunde intränga i rummet, hvarest en i taket hängande alebasterlampa spridde ett svagt sken. Slutligen öppnade presidentskan sina vackra ögon, gruggade dem sakta, sträckte en snöhvit arm uzdan det varma täcket, vände sig med lätthet, reste sig I fligt och sstte sig upp i sängen, i det hon uppgaf ett glädjerop. — Frisk, Mieite! rop:de hon. Frisk, min geda Mietiel... Se härl!... sel... Och dervid vred kon med största ssabbhet sitt sköna hufvud till höger och venster och lät sitt pröktiga hår fladdra kring axlarre. — Hvilken erkönsla är jag icke skyldig denne läkare! tillade-hon. Jsg skulle önska att jag nu i detta ögorblick finge tacka horom. — Det ken fru presidentekan få, svarade Miette. Ilan är derute och väntar att få göra sin uppvaktning. Presidentskan töcktes genzst stiga upp, för att bevisa honom de 1:ckliga verkningarne af hans kur. Några miruter derefter fick doktorn inträde. Han bar åter sin svarta ssmmetsmask. — Hvarföre har ni masken på er, kerr doktor? frågade presidentsken med mzcken förvåning. — Jag aftager den icke förr än ni skänkt mig er förlåtelse. förlåtelse! ropede den unga demen. — Ja, förlåtelse. Han af:og masken och Marcelle uppgaf ett rop, i det hon ijenkände sin meddansares arletsdrag.