sin bit, då kände Niels Ebbe.en: det lörar sig dock. — Jag vet nog att det är sällan, som Gud i sin nåd betror en menniska att utföra en sådan bedrift, som han betrodde Niels Ebbesen, och att det derföre också är sällsynt, att en menniska lönas så som han, lönas så, att medan han lefver räcka fattiga bara honom sin sista brödbit, ce2 att hans namn 500 år efier hans död är icke blott i de lärdes och vises mur, utan på fattiga barns läppar; men det är dock exemplet och löftet vi töras lägga dori: att hvarje ädel handling, hvarje uppoffrande verksamhet, hvarje hängifvande åt folkets och fäderneslandets tjenst inskrifves i tacksamme hjertan, skall finna sin lön i ett ärofullt namn och i ett välsignadt minne. Jag vill nu föra eder till en annan tidpunkt, till Jaouaridagarne, 4842; dessa dagar, då Köpenhamnsboarne fiago Parisernycker och rännstenxarne på lilla Köpmangatan blefvo officiellt uppmäta. I samma dagar stod en ung man (Orla Lehmann) inför domstolens skrank, anklagad så allvarsam, som en undersåte kan anklagas; han försvarade sig sjelf, och slöt sitt försvar med att säga: att fastän denna anklagelse hade förstörande gripit in i hans lif och ådragit honom de bittraste kränkningar, så önskade han dock intet oskedt af det, som skedt var; ty övertygelsen att hafva uppfyllt sin pligt, gaf kozom ett lugn och en tillfredsställelse, som ingen kunde gifva, men ej heller någon kunde taza. Den anklagade målte i det ögonblicket väl hafva kunnat uträkna, att det lönar sig icken, han hade facit för sina ögor; men ja: skulle förlora en af mina skönaste öfvertygelser i fal j2g kunde betv fla, att han i samma ögonblick måst säga till sig sjelf: det lösar sig dock; ty många triumfer har han både förut och sedan firat, sköna, välförtjenta triumfer; men jag kan icke tro, att han nånsin känt sig stoltzre, lyckligare, herrligare belönad, än då han stod anklagad och dömd, men. i den falla öfvertygelsen att hafva uppfyllt sin pligt; och denn2 outsägligen tröstande och ljufva känsla, denna belöning är beryggad åt hvarje ärlig kämpe för folkfrihetens sak, på hvad plats han än står; den kan ingen förhålla os; och ingen beröfva oss. Dessa voro mina exempel, och jag hoppas att de må hafva bevisat, att lika sannt som det heter: dei löner sig icke, lika eannt kan det tilläggas: det lönar sig dock! Jag minnes ett moment af mitt eget lif, som det må vara mig tillåtet att anföra, emeda:. det givit mig en allvarlig påminnese just om den sannivg, jag bär sträfvat att uttala, en påminnelse, som måhända även andra kunna behöfv2, — Den dagen cå vi firade vår folkfest på Ulkestrup mark, befann jag mig för första gången i en egentlig och större folkförsamling, och var tillika för första gången vittne till hu folket mottager de män, som det erkänner såsora sina ledare och trofasta kämpar för dess sak; Drewsen och Christensen voro nemliser den dagen våra gister. Jag såg den tillgilvenhet, hvarmed man trängde sig omkring dem; jag såg Luru hjertat smälte och sinnena upplifvades vid åsynen af zamle Drewser, och den mean, som så trofast och käckt stått vid hans sida; jag såg ruru fadern lyftade sonen på armen, på det han skulle kunrase de tvenne männen, och huru både unga och gamla med lika körlek och beundran fästade på dem sina blickar. Ung begynnare, som jag var, i det offentliga lifvet, hade jag likväl äfven haft min strid, och hade redan lärt att begripa: att det lönar sg icke; och hvem vet huru långt jag hade kunnat komma i beräkningen — man känner sig sjelf blott alltför litet — i fall jag ej den dagen sett: att det lönar sig dock, hade lärt att medborgares aktning, ett bedradt namn och ett välsignadt rcinne äro herrliga ezodelar — ett värdigt mål att sträfva för, den ljufvaste lön att fria till. Och jag är öfvertygad att de båda män, om hvilka här är fråga, både der dagen och månget annat ögonblick, i de bevis på medborgares aktning och erkärsla, som de rönt, cch i medvetandet att hafva uppfyllt sin pligt, kännt att det, i trots af alla kalla beräkningar, trots af alla strider och u poffringar, likväl lönar sig alt sluta sig till folket, och a-beta för dess sak. Ja, vore ban här, com vii afton sakna, den gamle mannenx, om hvilken vi sjungit en ny visan — han, som grånat under frihetens baner, och är vorden gammal i striden för folkets sak, och som utan tvifvel ofta nog har måst säga till sig sjelf: det lönar sig icke, vore han här, så skuile jag frågat honom om jg ljugit då jag sagt: det lönar sig dock; jag skulle hafva frågat honom, hvad svar han ville gifva, i fall han kunde lefva sitt lif om igen, och för andra gången stod vid banans början, och man sade till boET