BERÄTTELSE OM FÖRENTA STATERNA I
NORDAMERIKA ,
öfver dervarande jernvägar, ångfartygsin-
rättningar, banker och andra offentliga
företag, af Frans Anton Ritter v. Gerstner.
- (Forts. fr. gärdagsbl.)
National-Banken eller Förenta Staternas Bank.
Amerikanarne hade redan vid den tid, då de
voro engelska kolonister, flera banker, men se-
dan de genom sjelfständighetskriget befriat sig
från det engelska förmynderskapet, blefvo de
äfven mera företagsamma; de behöfde mera kre-
dit och ökade derföre antalet af sina banker.
Hvarie särskilt unionsstat utfärdade efter sina
åsigter bankprivilegier (Charters), hvarigenom bo-
lag (Incorporated Companies) blefvo berättigade
att sätta sedlar i omlopp och företaga bank-
affirer inom dessa staters områden. Man insåg
snart att, till återställande af en likformig cir-
kulation, fordrades en gemensam föreningspunkt,
och inrättade år 4791 en nationalbank, kallad
United States Bank, hvilkeh erhöll sina privi-
legier af kongressen och således kunde sträcka
sina affirer öfver hela unionens område. Den-
na banks kapital bestod af tio millioner dollars,
och federalregeringen blef intressent för en fem-
tedel af detsamma; privilegierna voro medde-
lade för 20 år. Då de flesta banker i de en-
skilta staterna (Slate-Banks) ehdast innehade ett
kapital af några hundra tusen dollars, så utvid-
gade nationalbanken icke allenast sin rörelse,
utan erhöll snart utöfningen af en kontroll på
alla State-Banks, på så sätt, att då någon af
dessa satte ett för stort antal sedlar i omlopp,
eller inlät sig i osäkra spekulationer, vägrade
nationalbanken densamma kredit, emottog ej
dess sedlar, eller återsände dem för att med
kontanta medel inlösas. Nationalbanken erhöll
härigenom ett stort inflytande i afseende på
penningeställningen inom unionen; ett allmänt
rop höjde sig mot dess monopolium, och efter
den 20-åriga oktrojens slut, som inträffade år
41811, blef dess charter icke vidare förlängd.
År 4842 utbröt kriget mellan Förenta Sta-
terna och England; som en naturlig följd häraf
aftogo krediten och spekulationerna; allmänhe-
ten trängdes kring bankerna för att utvexla de-
ras sedlar mot kontanta penningar, och innan
kort ioställde de flesta bankerna sina kontanta
betalningar. Då freden slutades år 18145, rik-
nade unionen öfver 200 banker, hvilkas sedlar
antogos i betalning med 20 till 50 proc. rabatt,
allt efter den kredit hvar och en af dem hade;
ett betydligt antal enskilta personer uthändigade
dessutom smärre obligationer eller attester, som
cirkulerade i grannskapet; landet var öfver-
svämmadt med papper af alla slag; guld och
silfver hade helt och hållet försvunnit.
Kongressen öfverlade länge huru den allmän-
na villervallan skulle aftbjelpas, och fann intet
annat medel än att år 1846 på nytt inrätta en
nationalbank med privilegier på 20 år; denna
banks kapital utgjorde 335 mill. dollars, eller
350,000 aktier på 400 doll., och federalrege-
ringen tecknade sig åter som aktieegare för en
femtedel. Banken stod under ledning af 23 di-
rektörer, af hvilka federalregeringen utnämnde
fem; direktörerne utvalde bland sig, en ordfö-
rande; den sistnämnde njöt arfvode, men di-
rektörerne bestods icke någon 2flöning. Hul-
vudbanken hade sin station i Philadelphia och
93 filialbanker i de vigtigaste städerna irom
unionen. Hulvudbanken stod i beröring med
de förmögnaste handelshus i England och Frank-
rike, och blef, isynnerhet sedan hr Nicolas
Biddle i egenskap af ordförande öfvertog led-
ningen af densamma, förvaltad med sådan om-
sorg, att hvar och en, han måtte varit ban-
kens vän eller fiende, måste erkänna det.
Federalregeringen begagnade denna bank för
alt från alla punkter i landet af statens upp-
bördsmän emottaga, förvara och, såsom det stän-
digt fordrades, åter utbetala inkomsterna, isyn-
nerhet de af tullen och för försålda landsträc-
kor; banken utbetalte alla pensioner sedan re-
volutionskriget, räntorna och kapitalet på na-
tionalskulden, och när den sistnämnda var godt-
gjord, hade den ständigt 20 till 30 millioner
dollars öfverskjutande inkomster (Surplus Ye-
venue) att förvara. Banken erlade icke några
räntor till federalregeringen för de densamma
anförtrodda penningar, men den bestred der-
emot alla utbetalningar till hvarje punkt inom
unionen, utan att heräkna någon provision der-
för. Staten gick väl på detta sätt miste om
räntor för sitt kontanta penningeförråd; men
den besparade sig äfven härigenom en hel här
af kassaförvaltare, den besparade sig alla trans-
portkostoader, hvilka förj 20 år tillbaka, med
den då rådande bristen på kommunikationer,
skulle gått till ganska -betydligt; slutligen hade
federalregeringep, så länge den begagnade sig
oo
öfver till Frankrike: och valt den goda staden
Aix till boningsplats. Det var en lycka i all