BERÄTTELSE OM FÖRENTA STATERNA I NORDAMERIKA , öfver dervarande jernvägar, ångfartygsinrättningar, banker och andra offentliga företag, af Frans Anton Ritter v. Gerstner. (Forts. fr. gärdagsbl.) National-Banken eller Förenta Staternas Bank. Amerikanarne hade redan vid den tid, då de voro engelska kolonister, flera banker, men sedan de genom sjelfständighetskriget befriat sig från det engelska förmynderskapet, blefvo de äfven mera företagsamma; de behöfde mera kredit och ökade derföre antalet af sina banker. Hvarie särskilt unionsstat utfärdade efter sina åsigter bankprivilegier (Charters), hvarigenom bolag (Incorporated Companies) blefvo berättigade att sätta sedlar i omlopp och företaga bankaffirer inom dessa staters områden. Man insåg snart att, till återställande af en likformig cirkulation, fordrades en gemensam föreningspunkt, och inrättade år 4791 en nationalbank, kallad United States Bank, hvilkeh erhöll sina privilegier af kongressen och således kunde sträcka sina affirer öfver hela unionens område. Denna banks kapital bestod af tio millioner dollars, och federalregeringen blef intressent för en femtedel af detsamma; privilegierna voro meddelade för 20 år. Då de flesta banker i de enskilta staterna (Slate-Banks) ehdast innehade ett kapital af några hundra tusen dollars, så utvidgade nationalbanken icke allenast sin rörelse, utan erhöll snart utöfningen af en kontroll på alla State-Banks, på så sätt, att då någon af dessa satte ett för stort antal sedlar i omlopp, eller inlät sig i osäkra spekulationer, vägrade nationalbanken densamma kredit, emottog ej dess sedlar, eller återsände dem för att med kontanta medel inlösas. Nationalbanken erhöll härigenom ett stort inflytande i afseende på penningeställningen inom unionen; ett allmänt rop höjde sig mot dess monopolium, och efter den 20-åriga oktrojens slut, som inträffade år 41811, blef dess charter icke vidare förlängd. År 4842 utbröt kriget mellan Förenta Staterna och England; som en naturlig följd häraf aftogo krediten och spekulationerna; allmänheten trängdes kring bankerna för att utvexla deras sedlar mot kontanta penningar, och innan kort ioställde de flesta bankerna sina kontanta betalningar. Då freden slutades år 18145, riknade unionen öfver 200 banker, hvilkas sedlar antogos i betalning med 20 till 50 proc. rabatt, allt efter den kredit hvar och en af dem hade; ett betydligt antal enskilta personer uthändigade dessutom smärre obligationer eller attester, som cirkulerade i grannskapet; landet var öfversvämmadt med papper af alla slag; guld och silfver hade helt och hållet försvunnit. Kongressen öfverlade länge huru den allmänna villervallan skulle aftbjelpas, och fann intet annat medel än att år 1846 på nytt inrätta en nationalbank med privilegier på 20 år; denna banks kapital utgjorde 335 mill. dollars, eller 350,000 aktier på 400 doll., och federalregeringen tecknade sig åter som aktieegare för en femtedel. Banken stod under ledning af 23 direktörer, af hvilka federalregeringen utnämnde fem; direktörerne utvalde bland sig, en ordförande; den sistnämnde njöt arfvode, men direktörerne bestods icke någon 2flöning. Hulvudbanken hade sin station i Philadelphia och 93 filialbanker i de vigtigaste städerna irom unionen. Hulvudbanken stod i beröring med de förmögnaste handelshus i England och Frankrike, och blef, isynnerhet sedan hr Nicolas Biddle i egenskap af ordförande öfvertog ledningen af densamma, förvaltad med sådan omsorg, att hvar och en, han måtte varit bankens vän eller fiende, måste erkänna det. Federalregeringen begagnade denna bank för alt från alla punkter i landet af statens uppbördsmän emottaga, förvara och, såsom det ständigt fordrades, åter utbetala inkomsterna, isynnerhet de af tullen och för försålda landsträckor; banken utbetalte alla pensioner sedan revolutionskriget, räntorna och kapitalet på nationalskulden, och när den sistnämnda var godtgjord, hade den ständigt 20 till 30 millioner dollars öfverskjutande inkomster (Surplus Yevenue) att förvara. Banken erlade icke några räntor till federalregeringen för de densamma anförtrodda penningar, men den bestred deremot alla utbetalningar till hvarje punkt inom unionen, utan att heräkna någon provision derför. Staten gick väl på detta sätt miste om räntor för sitt kontanta penningeförråd; men den besparade sig äfven härigenom en hel här af kassaförvaltare, den besparade sig alla transportkostoader, hvilka förj 20 år tillbaka, med den då rådande bristen på kommunikationer, skulle gått till ganska -betydligt; slutligen hade federalregeringep, så länge den begagnade sig oo öfver till Frankrike: och valt den goda staden Aix till boningsplats. Det var en lycka i all