ULEU PIP UREA Se kerna innehöllo åtskilliga ur, stulna från passagerarna på fartyget. Då Rosier inställdes för rätta, nekade han för tillgreppen, påstod sig hafva uppfunnit ett perpetuum mobile och begärde blifva fördtill presiden0 ten Polk. Man insatte honom på ett dårhus intill pa dess man från Frankrike kunde erhålla närmare jsi underrättelser om honom. sl — VÅDAN AF ATT TÄNKA HÖGT. Lord Gavthon 3. utmärker sig genom den egenheten, att, då andra jsts menniskor ofta fördölja hvad de tänka, tänker den ka ädl orden alltid högt. Om han t.ex. vid en mid-! dag sister bredvid ett fruntimmer och det faller 2! honom ir, att höfligheten fordrar af honom en Ute ln märkelse för sin granne, så öfverlägger han först 52 högt med sig sjelf härom. Jag måste, säger han 59 bögt, dricka ett glas vin med lady H., j;g måste 2 dricka ett glas med hennen. Derpå vänder hansi! sig till sin granne och frågar om han får drickal ett gles med henne. Ladyn svarar med ett löje, som sprider sig öfver hela bordet, och lorden kan icke begripa hvad man skrattar åt. För kort tidlte sedan spisade lorden hos en lord D. och satt bred-!ek vid honom. Under måltiden började han som vanligt att tänka högt Jag trors, tänkte han, att! Sc jag måste bjuda denna moddocka till lord på en middag hos mig,. Han ämnade just sätta i verket hvad han tänkte, då hans granne kom på den ideen att också tänka högt. Jag tror, min sjäb, tänkte han, att det gamla dumhufvudet ämnar!r. bjuda mig till middag, men jag går icke — nej jag går bestämdt icke,. Lord Gavthon satt såsom Fc träffad af åskan; men han var mer förvånad änF: förargad. Huru bade lord D. kunnat ana hans 4 hemliga tanker? Detta kunde han icke begripa. ov Förr spelade lord G. gerna schack, men härvid förorsakade honom hans vana att tänka högt of-IB tast fatala spratt. Jag låter ta löparen, så får jag I ar tornet i stället, tänkte lorden, men han fick beLe hålla sin löpare, Hans ovana gjorde, att han äf-!. ven en gåog gick miste om en mycket rik flicka, st hvilken han i ett ömt ögonblick anförtrodde saker, dem hon under intet vilkor boråt veta. d — Ore Höranp. Den bekante norske stor-!X tjufven Ole Höiland har nu tillbragt flera år i Akerhuus fästning, utan att man afhört någonting annat märkligt om honom, än att han skall hafva emottagit besök af åtskilliga förnäma, som lofvat intressera sig för hans benådning och antaga honom i sin tjenst. Man trodde derföre, att han ändtligen slagit sig till ro i fästningen och uppgifvit alla tankar på flykt, med resignation afbidande hvad framtiden kunde medföra Piatsmejoren på stället, hr Glad, bade imedlertid icke så stort förtroende till O!e Höilands karakter, och en person, som förmått uipraktisera sig ur det starkt byggda torn, der Ole setat inspärrad, utan att passera genom fönster eller dörr, förmodade platsmajoren äfven kunna reda sig ur hvilket annat fängelse som heläst, så framt han fick vara med fred, hvarföre hr Glad anser det försigtigast, att tätt och 1 ofta, då Ola det minst väntade, förflytta honom från dea ena cellen till den andra, så att han unS der de sednare åren, oaktadt han kan sägas icke hafva saknat en fast boningsplats, ändå ständigt fört ett kringvandrande lif. : I höst har Ole Höiland varit inlogerad i en cell, I; som är skiljd från en annan genom en mellanlöF panda gång. Begge dessa caller hade kakelugnar, hvarifrån rör gå till en större skorstenspipa i mid-S ten af huset. Då under sommarvärmen spjällen öppnades, för att bafordra luftdraget i cellerna, begagnade sig Ole ar den sålunda uppkomna kanalen A mellan begge cellerna för att sätta sig i förbindel-!! se med den fånge, som förvarades i andra cellen. , Oaktadt ljudet, för att nå granocellen, måste göra en lång omväg och många krokar, först till den, stora skorstenen och sedan genom röret tillbaka, kunde dock O:e Höiland genom detta vanskliga språkrör föra långa samtal med sin granne. Hanl: började med att omtala en mängd af sina fordna afventyr, samt slutade med att gifva sin medfånge förtroende om, att han icke fann sig väl i cellfängelset, utan vore betänkt på att så snart som möjligt praktisera sig derifrån. Då han erfor, att hans granne snart skulle komma ut ur cellen till det allmänna fångrummet, öfvertalade han denne att vara sig behjelplig vid rymningen. Först skulle han skaffa Ole ett blystift och ett papper; men då Ole aldrig fick komma i sällskap med andra fångar, var det ingen lätt sak. Han fick dock sjelf gå och hemta sitt ämbar vatten, och häraf skulle man begagna sig; hans medfånge skulle insmyga ett blystift och en papperslapp i en spricka vid brunnen och Ole skulle, under det han höllämbaret i ena handen, eftersöka skrifmaterialerna med den andra. Sålunda gick saken också verkligen för sig. Den andra fången yppade likväl allt för platsmajoren och bekände tillika, att han sökt beverka en försoning mellan denne och lifstidstången Ole Enger, och att samma väg, hvarpå Ole Höiland erhållit skrifsakerna, skulle begagnas för denna korrespondens, äfvensom att han lofvat förskaffa Ole några verktyg, på så sätt att han en söndag skulle sätta sig på Oles plats i kyrkan, hvarest Ole borttagit några spikar och sålunda lossat läderbetäckningen. Under denna skulle medfången sticka verktygen; inlindade i gråpapper, och då Ole vid den efterföljande gudstjensten för eellfångarne kom dit, skulle hanitaga sakerna. Platsmajoren begagnade dessa upptäckter för att sätta Ole på prof. Hän skrefbref ifOle Engers namn och lät insticka ett per verktyg uti bänken i kyrkan. Då Ole efter slutad gudstjenst återkom till sin cell, tillsades han, att då det nu var så länge sedan han visiterades, måste man för ordningens skull undersöka hans kläder; häremot var icke något att invända och Ole måsto åter afstå de så mycket efterlängtade verktygen. Detta är imedlertid icke första gången denne farlige förbrytare, efter sin ankomst till fästningen, egt i sitt våld dylika saker. Han har sjelf tillstått, att han i en vägg, hvarest hav förut varit förvarad, har flera dylika gömda i väggar och tak. Men taket och väggarne hafva sedan ace hlifvit omrappade och det är föga troligt, att t a Bi Dr Ol) pang) Ki Pr