brefvet, och ni kan vara säker om min röst fö: framtiden. Värdinnan utvecklade den behagfullaste uppmärksamhet, för att på allt sät: roa sina gäster. An var hon här, än der; glad och intressant för alla; men nu varseblef hon oförmodadt vid dörrea en betjent, som arbetade med händer och fötter likt en telegraf. Man kunde s3 på den stackarn, att han var förskräckligt bes ; hans ansigt2 var dödsbiskt och ban hade tyd gonting på hjortat, men anblicken af ten verlden böll bono fjettrad straxt vid döretröst ehuru angeligen han också var att tala med frun i buset. Grefvinnan B. hade: märkt betjentenz förlägenhet och nalkades honom samt frågade hvad som stod på. — Ack, fru grefvinna! en stor, olycka har händt, stammade han. — Hvad då? frågade grefvinnzn, utan ait låta bringa sig ur fattningen. — Kocken är biixt full, hennes nåd! så futl, att han icke en gång tändt old i stekugnes. Maten kan icke blifva färdig förr än i morgon bittida. Appetiten hade redan inställt sig hos gästerna, och här var det förnäma magar, som voro iatresssrade i saken. En annan värdinna skule säkert bifvit alldeles utom sig och fallit i vanmakt vid en dylik underrättelse; möån grefvianan B. bibehöll sin fatining. Hvad soma skett kunde icke göras ogjordt och hon vände sig derföre till säliskepat, leende och red hela sin älskvärdhet. — Mina herrar, s22e hon, jag har bis nit er på diner, men hir finns ingen diner; m:a 2 kock är mer än död, och tyvärr her jig just nu på ögonblicke: erfarit det. Om j önsken att borict skall blifva servoradt, så måsten j sjelfve hje!pa oss att laga maten. Denna komika vändning af grefvinnan B. antände såsom en blixt och hade bästa verkan. Det tyska sändebudet vek upa sina manchsttier och Tockärmarne, hola sällskapat följde haas excmpgel och man skyndade jublande utför trapporna. Koc ken satt i köket på en stol, röd goa en kräfta, orörlig som en sfiax. Nu gällda det att segra eller dö. Ea pär af Franärike fick på sin lott ett stekepsit att väada på; ett par deputsrads hide ögonen på fiskpastejon, tre legationssekreterare fiago såssrna om hand, ech ect par presidenter buljongen; sju, åtta d!gnitärer isom armåen och flottan anställde förfärliga f3zz:as i hönsgården och mottosos med hö rop då de å:e:kommo, lastade med ägz, kapuner och kalkoner. Alla damerna förklarade sig kunna bireia förträffliga omeletter och isom. mindre än tjugu misuter hade raan en omelett med rom af en hertiginna, en dito med tryffel af en markisinna, en dito med sparris af en vicomtesse och en aux co-fitures af en baroncssa, Grefvinnan B. höll ordniag i alla olika köksdetaljer och nade förbehålis för sin egen räkning kompotitens tillredande. De: var ett lefverne i köket som man kunnat skratta sig till döds åt. — Åitiksflasken! ropade en konsul, — Mera parsilja för min kepun! särek en legationssekreter. — Litet salt och peppar, om jag får lof! ropade en understaissekreterare. — Mjöl hit! hörde man en generalprokurator begära. Efter omslettens beredning voro ännu så mycket ägg öjriga, att de till köksor förvandlade förnäma dameraa ännu kunde bereda cn hel! hop fantasirätter. Kocken försökte då och då att resa sig från sin sto!, men nedföll alltid pustande tillbaka. Omkring kiockan tio hördes grefvinnsn B. till allas förtjusning tillkännagifva, alt bordet var serveradt. Hvar och ea hade gjort sin skyldighet san3 peur et sans reproche. Dinern erkändes allmänt för den läckraste man bivistat, och ännu fram på morgonen hade man icke lemnat bordet