vicke uti er själ inkasta en misstanke, som gör
mig förtviflad .... O, min vän! Jag säger er
ännu i detta bref och jag skall upprepa det i
alla derpi följande — icke för att rättfärdiga
mig, men derföre: att jag erfar en outsäglig
glädje af alt göra er denna bekännelse: ni är
nden ende som förverkligat mina flickdrömmar,
den ende som förstått mitt hjerta. Jag älskar
shog er mannen med det ädla och rena bjertat,
soch den vpphöjda själen, frigjord från det ma-
teriella och positiva lifvets alla gröfre tankar.
En så beskaffad tillgifvenhet är ej bland dem,
psom någonsin slockna eller försvagas.
Ett sådant bref kunde väl icke lemna någon
förevändring åt tviflet. Vi skola icke heller
försöka att skildra Gustafs raseri.
Han lät genast beställa en postvagn cch
återvände i galopp till Paris, svärjande att
han samma dag skulle taga lifvet af de båda
brottsliga.
Oförsigtige! ropade Csarine då hon såg
Theodor isträda. Tänk om nigoa blifvit er
varse!
Men då hon, straxt derefter, märkte den unga
mannens vildt stirrande ögon och förstörda an-
letsdrag, frågade hon bonom med ångest om
orsaken till en så ovanlig sinnesstämning.
Theodor, som knappt kunde andas, nedsjönk
i en län:tol
so Min fru, sade han med qväfd röst, vi
äro förlorade.
— Hyad har då böndt?... ni gör mig is-
kall af förskräckelse ... Svara!... men så svara
då... jag besvär el!
— Ni skall öfverhopa mig med förebråclser...
ni skall förbanna mig.
se Jag? ... hur kan ni tro det?
— Och likväl är här ingen annan brottslig
än slumpen.
— Hvad menar ni?