vicke uti er själ inkasta en misstanke, som gör mig förtviflad .... O, min vän! Jag säger er ännu i detta bref och jag skall upprepa det i alla derpi följande — icke för att rättfärdiga mig, men derföre: att jag erfar en outsäglig glädje af alt göra er denna bekännelse: ni är nden ende som förverkligat mina flickdrömmar, den ende som förstått mitt hjerta. Jag älskar shog er mannen med det ädla och rena bjertat, soch den vpphöjda själen, frigjord från det materiella och positiva lifvets alla gröfre tankar. En så beskaffad tillgifvenhet är ej bland dem, psom någonsin slockna eller försvagas. Ett sådant bref kunde väl icke lemna någon förevändring åt tviflet. Vi skola icke heller försöka att skildra Gustafs raseri. Han lät genast beställa en postvagn cch återvände i galopp till Paris, svärjande att han samma dag skulle taga lifvet af de båda brottsliga. Oförsigtige! ropade Csarine då hon såg Theodor isträda. Tänk om nigoa blifvit er varse! Men då hon, straxt derefter, märkte den unga mannens vildt stirrande ögon och förstörda anletsdrag, frågade hon bonom med ångest om orsaken till en så ovanlig sinnesstämning. Theodor, som knappt kunde andas, nedsjönk i en län:tol so Min fru, sade han med qväfd röst, vi äro förlorade. — Hyad har då böndt?... ni gör mig iskall af förskräckelse ... Svara!... men så svara då... jag besvär el! — Ni skall öfverhopa mig med förebråclser... ni skall förbanna mig. se Jag? ... hur kan ni tro det? — Och likväl är här ingen annan brottslig än slumpen. — Hvad menar ni?