göra sig denna fråga, förr än bon såg en mörkls
gestalt träda fram bakom en liten klippa och!
hasta heaue till mötes.
— Sigrid, Sigrid! min hulda, trogna Sigrid!li
så har jag dig ändteligen, och för alltid, åter!l
sade Mcuritz, slutande henne i sin famn. Ser I!
du, jag kunde ej bekämpa min längtan — 128
lät fru W. stanna qvar och for ensam bit att;
hemta dig. O, hvad jag är tacksam — hvad
jag skall älska min Sigrid! Hela mitt lif skall
jag egna att bereda din sällbet.
Och nu — nu var Sigrid belönad för all sin,
uppoffring, allt sitt lidande, nu var bon biot!
den lyckliga, älskande qsinran. I döden och!
den sanna kärleken ligger det samma mast —
att utplina och försone.
Siädan höll der Mauritz hade dolt sig.
— Kom, kom! låtom oss skynda! sade ban,
hvarje minut är dyrbar! och nu ilade man åstad
i sträckande fart öfver sjö och land, genom
mark och skog, det gick allt fortare, fortare,
som skulle vingar burit dem. Sigrid tyckte sig
blott bafva tillryggalag: några få minuters väg:
och de hade likväl farit tvenne mil, då en an-
man släda och en lös häst sågos hålla på vär
gen framför dem.
— Det är fru v. W., sade Mauris; hon
skulle vara emot 0:s hår — helsa på heune
som vore hon en gammal bekant — och du!
ropade han till karlen, som stod och höll der
jösa bästen; späna OM I! ögonubicket, du skall
ej ångra din skyadsamhet!
Fru v. W. kom ram till Sigrid, och både
kände sig från första ögonblicset bjertligt dragns
till hvarandra; men man fick ej lång tid til