Ack, hvilken lycka,
Andå, för dem,
Att ej med kulor
Man ladda skall!
Det blifvit smulor
I ennst fall.
Kanoner tagna
I mängd, hurra!
Och inga slagna,
Victoria!
Af trötthet föllo
Väl tolf omkull.
Men bibehöllo
Sitt lif, sitt gull.
Och damer, sköna,
Från Stockholms stad,
Stå i det gröna,
En brokig rad.
I hvita händer
De klappa, Där
Sig striden vänder
På kul!en der.
De smiöllar täta
Dem skrömma ej:
Konfekt de äta
Och pläga sej,
Fastän i strigen
De ha sin vän —
Vid rastningstiden
Ar han igen.
De älsta kriget
För krigarns skull
Och önska sig ett
Par tunnor gull,
För att belöna
Löjtnanterna.
Ack, hvad de sköna
Godt bjerta ha!
Nu är den slagtning
Utkämpad då!
Och mycken aktning
Gewraln lir få
För allt det djupa
Uti hans plan.
Nu skall maa supa
A! glatta fan
Och kurtisera —
Det följes åt —
Som annat mera
På krigsrns stråt,
Bäst blef nog slutet,
I gossar blål,
Men synd om krutet
Det var ändå!