varande bir statsråderne icke böra eller kunn:
lemnas på bar backe. Äfven denna invändning
har sin riktighet såsom sats, så mycket mera
som en rådgifvareplats visst icke torde höra
till de afundsvärdaste under närvarande förhål-
landen, om man också icke sett dem som ex
gång ditkommit, serdeles angelägna att lemna
den. Men så linge ett icke så litet antal an-
dra högre administrationsplatser beklädas a
funktionärer, hvilka redan längesedan äro ut-
dömde af allmänna opinionen, platser, på
hvilka de nuvarande hrr statsråderne kunde
finna en angenäm tillflykt, som säkert skulle
unnas dem såsom aktningsvärde och dnrglige
embetsmän, så saknar invändningen sin tillämp-
lighet. Evad skäl kan väl t. ex. finnas att en
liberalv styrelse bibehåller en så antiliberel och
erkearistokratisk landshöfdinge, som gre ve Lö-
wenbjelm i Götheborg, mot hvilken som enskild
man visst intet lär vara att invända, ren som
åtskilliga gånger komproemetterat sig under sin
landshöfdingetid? Hanär en rik man ech kunde
således lefva ett gan-ka angenämt privatlif. Att
en sådan man, så helt och hållet tillgifven det
gamla systemet och hvilken 2nser de demokra-
tiska idgerna för en pest, bibehålles på sin plats,
och likaså flere andre landsböfdingar, hvilka
iro lika konservative, som grefve Löwenbjelm,
bevisar, om icke något annat, åtminstone att
man icke är öfverdrifvet angelägen om att finna
reträtter åt de nuvarande departementscheferne.
Men i samma ögonblick detta kan anses gifvet,
finner man äfven att de åberopade svårigheterna
att finna andra platser it de nuvarande leda-
möter al Konungens rid, som skulle vilja eller
borde lemna rum åt personer af en mera be-
stämd, eller såsom men i allmänhet kallar det,
mindre grå politisk firg, egentligen icke utgöra
någon giltig invindsing, utan fast mer en före-
vändning.
Vi skole i nästa bref gå litet närmare in på
betraktandet af sjelfva förvaltningens karakter,
för att se hvilka slutsat-.er man derafekan draga
i afreende på dena framställda frågan.