AEONOATERRALARE AR SLI MRTENITA ST MENT ASDASTS
—— ERS ENSO SEE OEEERAERAEENENEER mm ——— — ÖÄÖÄe r ———
POTATISPESTENS SYMPTOMER, ÅSKÅDLIGGJORDA.
Emellan potatispesten och andra densamma liknande men förut bekanta åkommor hos potatis,
tycks samma förhållande äg, rum, som emellan den asiatiska koleran och den vanliga koleran: de förra
äro farsorter, hastigt spridande sig kring vidsträckta trakter och medförande nästan oundviklig under-
gång för de individer som träffes deraf; de sednare äro enstaka sjukdomar, till symptomerna visserli-
gen liknande de mera förödande, men icko lika farliga och framför allt icke utbredande sig från
den individ, som blifvit angripen, till andra i dennes grannskap. Skilnaden är, som man fianer,
ganska väsendtlig, oektadt den skenbara slägtskapen; och det är derföre icke likgiltigt om man förvex-
lar den ena åkorsman med den andra. I afseende på potatispesten, så har man genom sorgfälliga un-
dersökningar lyckats upptäcka vissa könnemärken, som tyckas tillhöra den ensamt; och då det är an-
gelöget att dessa må blifva så allmänt bekanta som möjligt, bar man i England sökt sprida denna kun-
skap genom den för sina afbildningar af dagens företeelser så berömda tidningen London Illustrated
News: en särskllå samling af träsnitt har der blifvit ägnad åt detta föremål. Genom en talangfull
svensk xylcgras biträde är Aftonbladet nu i tillfälle, att äfven för sina läsare framställa dessa upplys-
ningar; de träsnitt, som här nedanföre meddelas, återgifva så troget sina engelska originalbilder, at
läsaren svårligen skulle kunna åtskilja de förra från de sednare, om han skådade dem bredvid hvar-
andra. :
i
Närstående figur föreställer en stjelk af. en
angripen potatisplanta. På stjelken och de blad,
som ännu bibebål!it sin vanliga form oförän-
drade, varseblifver man åtskilliga mörka fläc-
kar (som ej tillhöra den grifiska skuggningen).
Dessa fläckar äro de första tecknen till sjuk-
domens utbrott. Deras färg, på den till utse-
endet annars friska plantan, är i början brun,
men öfvergår sedan till svart. Det är imed-
Jertid ej på bladen. som dessa fläckar aldra-
först framträda. Långt förut, och innan nå-
N got blad blifvit angripet, ser man nederst på
N sjelfva stammen, nära marken, en dylik fläck:
Vy det är första tecknet till åkomman; och detta
tecken är så beständigt, att den berömde en-
gelske botanisten Lindley icke hos en bland
hundrade angripna potatisstånd saknat detta
begynnelsetecken till äkomman. Uppåt stjelken
sprider sig likvälej fläcken vidare; nästa symp-
tomet utgöres ar? dylika fläckar på bladen; nem-
ligen på dessas mjuka delar, emellan bladfibrer-
na. Till de sistnämnda sprider den sig seder-
mera, och slutligen till bladskaften: Under ti-
den mörkna fläckarne mer och mer, och isam-
ma mån sammankrympa bladen samt förlora
sin form; när åkomman äfven nått bladskaften,
kunna dessa ej längre uppbära bladen; grenar
och blad sjunka ned, och alltsammans blir en
hbalfmultnad formlös massa, lodrätt nedhängan-
de från bladskaftets fäste.
Betraktar man ett angripet blad särskildt på
undra sidan, så visar fläcken en oredig samling
trådar, främmande för sjelfva plantan, och lik-
nande mögel. Undersökes det skadade stället med för-
storingsglas, så visar sig likheten i detta hänseende
fullständig: man igenkänner då mögeln såsom en sär-
skild, till potatisplantan ieke hörande vext. Granskas
en liten del af mögelfläcken med ett högst förstorande mikroskop, så antager den förut orediga snylt-.
vexten en g2nska bestämd form, och röjer sig som en fullkomlig svampvext, med alla en sådan ut-
märkande egenheter. Till dessa egenheter, för hvilkas utredande vetenskapen har professor Fries att
tacka, hör, att-hvad man venligen menar med uttrycket svamp, blott innefattar svampvextens fröred-
ningsdelar — dess blomma. Sjelfva vexten, eler livad som hos andra plantor menas med rotstam,
grenar och blad, består hos svemparne af en samling nätformiga vexttrådar, osynliga vid en flyktig
forskning, och antingen spridda under jordytan, i fall svampen vexer på marken — såsom t. ex. cham-
pignoner — eller utbredda på någon annan multnande vext, likt ett tunnt, grönt eller på annat sätt
färgadt överdrag; och denna del af svempvegetationen kan vara flera år gammel, ionan tjenlig väder-
lek bringar def i blomning, d. v. se. att skjuta upp i ett svamphufvud med eller utan skaft, och att
deri utbilda sina frön, fina som andra vexters frömjöl och förekommande i milliontal. Den afpotatis-
pesten angripna plantans stjelk, blad och slutligen rotknölar, utgör jordmånen för en egen sådan
svamp, hvilken fått det botaniska namnet Botrytis infestans, och endast kan ses tydligt under de kraf-
tigaste förstoringsglas. Ett stycke angripet blad, betraktadt i genomskärning, jemte svampvexten, har
då detta utseende:
Den öfversta randen är det ännu friska bladets yta, med
derpå befintliga porer, hvarigenom bladet i solskenet
insuger kolsyregss och utandas syrgas. Nederst ser man
de sexkantiga celler, hvari bladets inre är fördeladt.
Bladets mellan dem och ytan befintliga del är här ska-
dad, och tjenar till jordmån för den deri sig utgrenan-
vo svampvexten, hvars blommor — eller svamphufvu-
; dena — uppstiga genom ytan. Framställes denna säll-
samma vext medelst ett hydrooxygenmikroskop, så lik-
nar bladet en grön äng, på hvilken man ser en skog
trän, med stammar och grenar, genomskinliga som glas
och hvar gren slutande med en liten glittrande kula,
innehållande ett äfven vid denna förstoring fint pulver
— svempens frön — som tid efter annan utspridas der-
ifrån likt en rök.
Först sedan potatisplantans hela stånd stjelk, blad och vextrot) blifvit angripet, plägar sjukdomen
sprida sig till de rotknölar, som utgöra plantans såsom näriogsämne användbara del. Dessa rotknölar
äro fördelade i celler, likasom andra vextdelar, och fyllda med små kulor, hvilka innesiuta den huf-
vudsakligen närande beståndsdelen af potatisen, nemligen stärkelse. En tunn skifva af en sådan rot-
aln oo Kr a ÅA 2 I. 2 LP sa: As ARllaenma AR Lb AalaR