närvaro bordt göra, ehuru jag var och ärnu ör
öfvertygad om att det var förtjent, både i detta
och andra fall. Imedlertid hade ingen af de
öfriga varseblifvit förhållandet, som gaf anled-
ning till tvisten. Från hans sida följde en ut-
maning, hvilken jag naturlistvis antog. Vislo-
gos på värja; men som jag snart märkte att han
var mig underlägsen, ville jag endast afväpna
honom. Inseende, och troligen retad af min
skonsambet, störtads han sig, innan jag kunde
förhindra det, i blindt raseri mot mitt vaj en,
som inträngde i bröstet och inom åtta dagar
gjorde ett slut på hans lif. —
När Mauritz uppbördt att tala, inträdda en
plågsam tystnad, och man var ömsesidigt belå-
ten att matbudet anlände. Vid bordet försökte
Sigrid bringa ett nytt samtal i gång, men det
blef trögt och fåordigt — harmonien var störd,
och under förevändning, att den resande kunde
behöfva hvila, skiljdes man efter måltiden snart
från hvarandra.
Följande morgon tycktes all förstämning vara
borta och glömd. Kaptenen beskref vidtyftigt
grunderna för joribruk i allmänhet och sitt i
synnerhet, och trodde sig i Mauritz hafva fun-
nit en både uppmärksam och intresserad åhö-
rare, ehuru hvarje snnan, på den irrande biic-
ken och de ofta otåligt men hastigt rynkede
ögonbrynen lätt kunnat upptäcka, alt han var
ingendera delen. Sigrid märkte det äfven och
plågades af sin mans led-anma omständlighet,
plågades, emedan det allt.d är svårt att på ni-
sot sätt blygas på deras vägnar som oss till-
höra; men det gladde henne dock att M:uritz
icka syntes bibehålla någon o)ehaglig erinran