eller kropp, så påkallar, äger fängelseförvaltnin-
gen att underkasta honom alla de bebandlings-
sätt, som bon anser tjenliga, och att till och
med unna honom lättnad genom ständigt säll-
skap; utan likväl att, i något fall, kunna sam-
manföra honom med andra fångar. — 6) Cell-
fängelserna böra så byggas, att hvar fånge kan
bevista gudstjenst, enhgt sin trosbekännelse,
höra och se den andlige, som förrättar guds-
tjensten, samt ses af honom: sallt likväl utan
afkortning i grundsatsen, att fångarne skola sins
emellan hållas skilda. — 7) Införandet af en-
skildt föngelse såsom straff, i stället för gemen-
samt straff-fängelse, miste till omedelbar följd
ega en förkortning i den fängelsetid, som för
närvarande är stadgad i strefflagarne. — 8) Om-
arbetningen af strafflasstiftningen, det lagliga
införandet af inspektion och tillsyningskommit-
teer öfver fängelserna, samt omsorg för lösgifna
straff-fångar, äro att anse såsom en nödvändig
fulländning i penitentiär-reformen.
Besluten undertecknades af Mittermaier så-
som ordförande och Varrentrapp såsom sekre-
terare.
Russell föreslog sedan, med lifligt bifall, att
mötets förbandlingar, jemte de-:vid detsamma
meddelade dokumenter, skulle allmängöras i
tryek, på franska och tyska språken, och att
hvar ledamot borde teckna sig för ett antal
exemplar, att meddela åt sitt lands styrelse,
sina bekanta o. s. v.; hvarjemte beslöts att
exemplar äfven skulle tillhandahållas allmänhe-
ten, genom bokhandeln.
Sedan tacksägelser voterats för Russell, hvil-
ken genom en skrift föranledt mötet: för Mit-
termaier såsom mötets ordförande, Dem Tax
såsom dess vic:ordförande och dr Varrentrapp
sisom dess sekreterare, höll Mittermaier ett
varmt och innehållsrikt afskedstal. Deruti ut-
tryekte ban bland annat den förboppningen,
att de nu fattade besluten äfven skulle fram-
träda i det verkliva lifvet. Men, — fortfor
han — för detta ändamål måste lagstiftaren
ikläda sig en py menniska och lösgöra sig från
de fördomar, som ännu alltför mycket vidlåda
vår samtids innersta väsen. Till dessa kan man.
räkna skräcksystemet, hvilket alltjemt visar sig
dyka upp i ständerförsamlingar, m. m. — Vi
vilja icke något pjunk; vi fordra tvärtom kraft
och allvar i straffen — ett allvarsamt swaff är
ifven det verksamma —; men det afskräckan-
de, som yrkas af oss, måste endast hvila på
sedlig grund. — Våra beslut skola mer eller
mindre slå an; måtte de icke tillintetgöras ge-
nom den förkastelse af alla undantag, med hvil-
ken man så ofta fullföljer en antagen grund-
sats, men äfven förjagar mången, som i annat
all skulle antaga grundsatsen! — Alltför skarp
svässning alstrar rå-egg! — Från afsöndrings-
ystemet må religiös känsla ej skiljas; i den
igger ett ibland de mäktigaste häftygen för
örbättringen. Vi syfta likväl ej härvid på nå-
on reliviosiset, som fördömer genom mystiskt
ringkastade talesätt, utan på den gudalära, som
äcker nästan en broderlig hand, echa i andan
f en religionsstifteise, som anbefallt oss inbör-
jes kärlek. — Mycket beror på fängelseföre-
tåndarnes personlighet; de engelska kunna häri
jena till mönster. Af icke ringa inflytande är
vidare valet af underbetjening; dock fruktar jag
lärvid för finansministerernas snålhet.. Välsig-
relserikast kan massan af dugliga och fritt valda
nedborgare verka, när de, såsom ledamöter af
illsyniogskommitterna, troget histå fängelse-
örvaltarne med sina råd. — Vår tid är en all-
arlig tid, och blir ständigt mer och mer all-
arlig. Stunden för list och hyckleri har gått
örbi; hvad vi behöfva är kraft och allvar, akt-
ing för ordningen, men afsky derjemte :ör den
räckhet, som skulle våga förgripa sig på frihe-
ep; vi behöfva välvilja och menniskokärlek.,
flmaa de A