———— ———W(OZV—O sNNYYNNSNtV ooo
nia gick sakta efter. Då de hunnit öfversta
toppen af berget, nedsatte de sin, som det tyck-
tes, ljufva börda. Den gamle blef qvarsittande
i stolen; Calliope och Erato stannade på hvar
sin sida om densarama. Polymnia, som blef
stående bakom, tog den friska, doftande lager-
kransen ur sina mörka lockar och satte den på
den gamle mannens af år och själsansträngning
djupt nedböjda hjessa, hvilken småningom hböj-
de sig, då lagerkransens friska doft fläktade kring
de kala tinningarne.
För öfrigt var mannen liten, spenslig och
klen, och syntes sammanfallen, liksom af sjuk-
dom. Men knappast bade Heitikons olympiska,
lifgifvande vindar under ett par sekunder lekt
kring den böjda gestalten, förrän bröstet vidgar
de sig och skalden satt upprätt i den af blom-
mor och löf flitade stolen.
Jag gick närmare och betraktade honom: det
var Selmas skald — det var vår frejdade, äl-
skade Franzen.
Öfverväldigad at glädje, af vördnad, af på en
gång alla helgande och lyckliggörande känslor,
nedsjönk jag på ett knä och utropade:
O, dyra skänk af fordna syskonlandet!
Du ädle gäst från Saimas gröna öar,
Och likväl vår — ja vär, till lifvets afton,
Du, svenske skalders ädle veteran! :
Jag helsar dig. — O, att mitt öga skulle
Dig möta här, i Sånggudinnors boning,
Sen det mig nekades, och det för alltid,
Att se dig i materiens töckenverld!
Om värdnadens och tacksamhetens offer
Utaf din samtid skulle kunna bringas
Till dig af läppar, ringa såsom mina,
Så mottag min och — fosterlandets hyllning;
Tog vår beundrans, tag vår kärleks gärd
För hvarje sång, som klingat från din lyra;
Och tack för hvarje ton som klingar än,
Ett !jufligt gen!jud från ditt bjertas strängspel!
Då jag sålunda, in Stegreife, som tysken sä-
ger, utgjutit mitt bjertas öfversvallande känslor,