rare, hårdare, outhärdligare pröfning, ännu har
han långa år att lefva, innan han bokstafligen
pinas till döds. Han nedsjunker till åkarhäst,
och det är då, som den rätta skärselden be-
gynner. Offer för en rå drängs barbariska miss-
handling och kanhända äfven en husbondes, i
hvars hjerta hvarje gnista af mensklighet är ut-
slocknad, får han, hungrande, törstande och ofta
sårad, framsläpa de tunga vedlassen, från tidigt
på morgonen till sent på aftonen, utan att få
hvila, utan att ens vederqvickas af en frisk vat-
tendroppe, då hettan är för sträng och arbetet
är öfver alla krafter. Och i stället för en mild
och kärleksfull husbondes uppmuntrande röst,
i stället för den måne och beskedlige kuskens
smekand2 hand, hör han nu icke annat än de
rysligaste skällsord och de fasansfullaste eder,
och känner på sina magra, af svält och an-
strängning nästan dissekerade knotor, utan en
minuts uppehåll, den hvassa tagelpiskan eller
den hårda hasselkäppen. Och så fortgår det,
år från år, tills det arma djuret nedfaller liflöst;
ty redan mångfaldiga gånger har han dignat
under lasset, men man bar, under slag och för-
bannelser, rest honom upp och spändt honom,
skälfvande och ledbruten, åter för den rågade
vedkärran. — Och hvad som är det ömktligaste
af allt — han. bar intet läte, intet ljud, hvari-
genom han kaa yttre sin klagan, ingen jemmer-
låt, hvarigenom han kan vädja till de förbigå-
endes medlidande. Stum, tålig och undergif-
ven, pinas han stund från stund, dag från dag,
år från år, tills han uppgifver andan under djupa
suckar öfver menniskornas harbari. :
— Allt detta är sani, svarade min ledsager-
ska; men huru skall det väl kunna ändras?
— Man kan visserligen, återtog jag, icke tvinga
en åkare att köpa unga och vackra hästar, till
ett pris öfver hans tillgångar; .men man borde
kunna tvinga honom och hans drängar att be-
handla dem mera skonsamt, mera menskligt.