EN SMÅFÖRFATTARES NATTÄFVENTYR
SKÄMT OCH ALLVAR.
(Slut fr. gårdagsbl.)
.Jag blef så förargad, att jag kände blode
uppstiga ända till hårfästet, och det var endas
fruktan att krossa armar och ben, som afböl
mig från att kasta mig ur Gefion, som reda
hade stigit så högt, att vi sågo de bögsta torn
spiror långt under oss. Som jag dock visst
att min barm skuile syns min ledsagerska allt
för vanmäktig, beslöt ja. att ombyta samtals
ämne och sade:
— Du nämnde åkarvistarne, ett ord som
kommer mitt bjerta att sammanpressas af de
djupaste medlidande. Dessa olycksaliga offe;
för det menskliga tyruniset, den stenhårda egois:
men, utgöra en träffande bild så väl af hästen:
olyckliga öde i allmänhet, som af bristfällighe
ten i våra svenska lagar isynnerhet. Hästen
detta ädla, kloka, lika sköna som nyttiga djur
är i sio ungdom älskad, hyllad, väl född och
väl handterad. Stolt, liksom i medvetandet a:
sin skönhet och sin styrka, dansar han fram
med bugtig hals och svajande man, och gälda
dock, fed lydnad och tacksamhet sin herre:
kärlek och sin vårdares omsorger. Men — han
blir äldre; han bär icke mera så lätt, han or-
kar icke längre springa så fort, han är icks
alldeles så vacker som förr — hans herre leds-
nar på honom och säljer konom; Efter många
vandringar ur hand och i hand, blir han hyr-
kuskhäst, , och då — hvilket ombyte! Huru
förskräckligt för det förr så skonade, så omhul-
dade djuret att nu vid tilltagande ålder, kanske
ofta bungrig, oupphörligt galoppera för hyrvag-
nen, ja — snart sagdt, både natt och dag, ei-
ler att oaflitligen, utan rast, utan hvila, fram-
släpa de tunga, af menniskor öfverfyllda omni-
busvagnarnel Och ännu är icke hans olycks-
mått rågadt; ännu återstår för honom en bitts