mn
— Jag skall förbehålla mig a!t ni ej betvil-
ar mina ord, svarade justitierådet, vppbragt.
Till yttermera visso kan ni sjelf få läsa man-
nens bref, tillade han, räckande honom skrif-
velsen från den förmente herr van der Broie.
Nyfiket ryckte den obarstade menniskan bref-
vet ur handen på den gamle, och efter att hafva
ögnat deri, slängde han det på bordet och ro-
pade:
— Bara konster! det der är ett diktadt bref;
hvarje narr kan göra ett dylikt puts!
Och dervid slog han omkring sig med rid-
piskan, så att flaskan med det röda vinet, jemte
glaset, nedföll från bordet och gick i små skärf-
vor, medan karaffens innehåll flödade dels öf-
ver den fisa serveten, dels öfver soffan och
slutligen öfver den granna mattan.
— Herre! ropade justitierådet, utfarande i
vredesmod; — ni förolämpar mig. Tror ni att
jag skrifver falska bref? — Med ett ord: jag
skall nu säga er fritt och öppet, att om ock
min systerdotter icke vore gift, så gålve jag
henne ingalunda åt en sådan menniska som ni.
Och dermed punkt.
— Och dermed punkt! härmade den råa
karlen. Ja, gerna för mig, tillade han, skrat-
tande och smällande med sin piska. Derpi
spatserade han med stora steg af och an i rum-
met, sägande:
— Nå så behåll då er systerdotter .... de
är väl en fin, pipplig oca hårdt snörd stads:
dam, kan jag tro, mager, med blekt ansigte oct
insjunkna ögon; en sådan der sipp varelse, som
man inte törs ta uti, af fruktan att hon skal
gå sönder.