QR
Herr GILLES KONSERT I STORKYRKAN
Då vi i minnet återkalla såväl de komposi-
tioner af hr Gille, hvilka vi hörde sistlidne lör-
dag, som dem han förut bragt till offentlig pro-
duktion, så fiana vi att de karakterisera sin för-
fattare som en särdeles flitig tonsättare, hvilken
egnar sina arbsten en ovanlig omtanka och sorg-
fällighet, på samma ging han med försskande
af allt tomt prål endast eftersträfvar det sanna,
det gedigna i konsten. En annan fråga blir,
huruvida hr Gilles vackra intentioner under-
stödjas af den 1fliga fsntasi, den friska upjfin-
ningskraft, som först gifva tonerna förmågan
att trolla åhöraren bort i de romantiska rym-
der, der han glömmer att han endast är en jo:-
dens son — och i detta afseende önska vi vis-
serligen, att naturen måtte bafra rikligare be-
lönat en så redlig vilja. Hr G. lärer hufvud-
cokligen hafva egna forskningar att tacka för
sin artistiska utbildningsgrad: en förtjenst mera
hos honom, ehuru ej kan nekas, att de icke
alltid varit tillräckliga att gifva -hans arbeten
den formella hållning, de harmoniska propor-
tioher meilan de särskilda delarne, som stu:-dom
redan ensamt för sig kunna förläna ett konst-
verk intresse.
Denna afton gåfvos af Er Gilles komposition
tvenne kantster: Minne af Gu:taf Adolph vid
Liäzen, och ;Höstjagten,, biand hvilka vi för
vår del gifva den lörra företrädet, ehuru äfven
den sednare icke saknade enskilda goda partier.
Gustaf Adolphs-kantaten börjades med en all-
varlig, luguber introduktion, som öfvergick —
något tvärt måhända — till den lutherska ko-
ralen: vår Gud är oss en väldig borg, Sven-
skarnes morgonpsalm. Härpå följde ,Svenskar-
nes Mar.cby, ett vackert och lifligt stycke, ehuru
hållet i något för modern styl, och derefter
Österrikarnes, likaledes rätt intressant, fastän
den hade föga marschrythm. Det hela slutade
med en målning af sjeliva slaget, som tycktes
aflöpa till temlig belåtenhet å ömse sidor, och
önskvärdt vore att alla fältherrar toge bataljen
på storkyrkoläktaren t:ll föresyn, när de tänka
tillställa sina slagtningar. — Uti Jagtkanta:en
finnas åtskilliga cffektfulla och väl tänkta stäl-
len, men det hela eger ej den friska färg, som
man här ville finna, och l:der i sjelfva anlägg-
ningen af tavis.ogier, som föranleda längder och
förhindra verkets öfverskådlighet. Sålunda t. ex.
skildrar första numret jägarnes uppbrott (i sig
sjelf ett vackert stycke) och det andra jägarnes
afmarce); i MM 3 börjas jagten ochi M 4 fort-
sättes den. Hvarföre då ej sammandraga dessa
fyra nummer till tvenne? — I JM 4 har för-
fattaren låtit recifativet sjungas i kör, hvilket
förfarande strider mot uttrycket af det indivi-
duella, som ligger i recitativets natur. Såsom
det bästa numret anse vi qvartetten, hvari fun-
nos intressanta modulationer och en lifligare
färgskiftning än i det öfriga af arbetet. Herr
Strandbergs vackra stämma tog sig här isynner-
het ganska väl ut. — Bland hr Gilles 3:ne sån-
ger, som utfördes af br Walin, nämna vi fö-
reträdesvis den första (aftonsuck, text af Vitalis),
som andades en okonstlad, rörande känsla; de
båda öfriga förekommo re. deremot något matta.
Äfven hr Gilles Adagio relig:o o för orgel och
orkester är skrifvet i en flärdlös och värdig
styl, eburu det förefaller något för bredt i an-
läggningen mot det enkla motivet.
Konsertens öfriga nummer voro af främman-
de, mestadels klassiska författare, och deras sam-
manställning: vittnade om mycken smak och om-
tanka hos konsertgifvaren. Man hörde, såsom
inledning till det hela, ouvertyren till Trolflöj-
ten; arrangerad för orgel, orkester och hornmu-
sik. Tempot i denna herrliga komposition togs
denna gång enligt vårtanka riktigt, hvilket här-
städes är högst säl!syn!; imedlert:d inträffade
snart nog att åtskilliga bland xekutörerna, tro-
ligen af va.a vid det eljest brukliga tempot,
visade någon bråd.ka, hvarigenom ensembien
förfelades. Arrangementet var för öfrigt lyc-
kadt, och skulle utan nämnde olägenhet säker-
ligen gjort mycken eff-ckt. Sarastros aria: o
Isis och Osiri.p, sjöngs af hr Haglund, hvilken
vi vilja tillstyrka att ur sin eljest goda exeku-
tion af denna aria utestuta det släpande porta-
mentomaneret, hvilket ej öfverensstämmer med
det uttryck af storartad värdighet, som här bör
iakttagas. — Kören O Isis slöt nummercykeln
ur Trollflöjten på ew limpligt sätt.
Konsertezs andra afdelning öppnades med
ouvertyren till Doa Juan, arrangerad för horn-
mrek anh utfärd af arvrtillariaota muckkarnag