EN KURTISÖR ).
EN TYP?, TECENAD AF JEREMIAS MUNTER.
En gång fastnade kammarjunkaren i sina egoa
nät. Det var ett litet fats!t äfventyr, som ban
aldrig sjelf gerna ville tillstå, men det börer
likväl tll hans h:stora och måste derföre också
här få sin plats.
Vintern bade hö!jt sin kalla svepning öfver
stad och land. Naturen slumrade under snö-
täcket. Kölden salt barek på sin thron af is
och fröjdade sig åt röda räser, väderbitna kir-
der, förfrusna fiograr, bjellrornss musik och
vargskinnspelsarnes motion; det var ett lustigt
lif, tyckte han, cch knäppte i knutarna af för-
nöjelse. Den fattige frös och svalt; den rike
bade icke tid att tänka derpi, bara för vinter-
plagg och släddon. Tiggaren apsig sig lycklig,
om han kunde komma i häkte, för att fiora
en lmdring i sin nöd. Den eleganta veriden
ville också vera lycklig, och arrar gerade ett
slädparti.
Karsmarjunkaren var med bland de elegarte
Siädparti utgjorde just kans älsklingsnöje, hel
som han 25 en likusk Järt sig att föra piska
eter kunsiens reglor. — En file, så lätt, krå-
made sig för n s! da, så nätt, och ituti sulto
svepta i björnskinneföllar, två lyckliga varelser
det var kammarju. karen och hans dame. E:
latech, och det bar af. Ab, hvilket lysande
låg, hviuka tosletter, hvilka ekipager! Gatpoj
karne burrade och en grmmal kär ng körde
öfver ända,
) Se Aftorbl. MM 9293, 294 och 223.?