EN KURTISÖR ). EN TYP?, TECENAD AF JEREMIAS MUNTER. En gång fastnade kammarjunkaren i sina egoa nät. Det var ett litet fats!t äfventyr, som ban aldrig sjelf gerna ville tillstå, men det börer likväl tll hans h:stora och måste derföre också här få sin plats. Vintern bade hö!jt sin kalla svepning öfver stad och land. Naturen slumrade under snötäcket. Kölden salt barek på sin thron af is och fröjdade sig åt röda räser, väderbitna kirder, förfrusna fiograr, bjellrornss musik och vargskinnspelsarnes motion; det var ett lustigt lif, tyckte han, cch knäppte i knutarna af förnöjelse. Den fattige frös och svalt; den rike bade icke tid att tänka derpi, bara för vinterplagg och släddon. Tiggaren apsig sig lycklig, om han kunde komma i häkte, för att fiora en lmdring i sin nöd. Den eleganta veriden ville också vera lycklig, och arrar gerade ett slädparti. Karsmarjunkaren var med bland de elegarte Siädparti utgjorde just kans älsklingsnöje, hel som han 25 en likusk Järt sig att föra piska eter kunsiens reglor. — En file, så lätt, kråmade sig för n s! da, så nätt, och ituti sulto svepta i björnskinneföllar, två lyckliga varelser det var kammarju. karen och hans dame. E: latech, och det bar af. Ab, hvilket lysande låg, hviuka tosletter, hvilka ekipager! Gatpoj karne burrade och en grmmal kär ng körde öfver ända, ) Se Aftorbl. MM 9293, 294 och 223.?