Pruket af hvete och potatis, till hästfoder; men erinrade att största fördelen alltid vore att använde alla slags foderämnen. I vissa trakter af Preussen nyttjas stundom råg, i afpassad proportion mot priset; råggröpet blandas med hö, som man skurit till ett slags lång hackelse. — Baron Toll hade märkt skada af potatisfodring; men af ensamt sådan, eller för långt drifven. Talaren ville äfven erisra om nödvändigheten att icke minska höets närande egenskaper genom för stark uttorkning, utan, bär så ske kan, helst torka det utan värdniog, då det förblifver friskt på undersidan. Hr Beyer hade funnit kålrötter ännu bättre än potates för hästar; de förtära det högst begärligt, när rötterna gifvas i skifvor bland höet, och wuileta dem ofta ur höet. Besannade för öfrigt hr Nonnens erfarenhet om nyttan af blandning och omvexling med olika foderämtver. — Hr Nonnenr ansåg sig böra begagna tillfället för att fästa de närvarandes uppmärksamhet på den stora förde!en att förvara hö upplagdti i stora väl packade st2ckar, med lodrätt afskurna väggar ceh sorgfälligt täckta med halmtak. Höet bibebåter härigenom en friskhet, som icke är att piräkna hoz deissmma vid förvaring i lador; ännu efter två år doftar det lika aromatiskt, som när det inlades, och det ätes med samma begärlighet som färskt, framför hvilket det har företrädet ai större näriogskraft åt arbetsbästar. I allmänhet anmärkte talaren den menliga verkan af förska foderämnen för hästar, som måste ansträngas genom hastigare rörelser, t. ex. för ridhästar, skjutshästar, 0. s. v.; de få deraf qrarka. I England iakttager man derföre alltid den försigtigheten att ej gifva dem annat än årsgammalt foder — vare sig hö eller hackelse; och talaren trodde sig kunna härleda mycket af den qvarka, som i Sverige visar sig just vid den tid, då det färska höet börjar begagnas, från bruket af så beskaffadt foder. Med anledning af hr Nonnens förordande af hös förvaring i siora täckta stackar, upplyste sektionens ordförande, baron v. Kramer, att vid det nyss hållna Upländska Landtbruksmötet på Eko!sund, hade man tillfälle attse sådana stackar, hvilka der begagnades. Fiera bland ledamöterna tillkännagåfvo att -de antigen sjelfva begagna ifrågavarande sätt för höfoders uppläggning eller ha sett det begagnas, och alltid med de fördelar, som af hr Nonzen omnämndes; dock måste höet torkas fullständigt först. Den med värma förenade jäsning, som uppkommer hos hö, när det sanimanpackss utan att vara fullt torrt, inträder väl sednare och svagare hos hö i stack ute i fria luter, än hos hö i lador; och den aflöper stundom utan annan följd in att böet blir bust, eller liknande det med flit jästa hö, som fås efter det så kallade Platimeyerska foderberedningssättet; det blir ock i sådant fall särdeles begäriigt för mjölkkor; och ganska nyitigt för dem, om det blott ej användes oblandadt, då det är för starkt. Men då jäsningen ej kan med visshet begagnas utan stackens återupprining och utbredning, äfven utan afceende på tillgång till torkväder, så är det nödvändist att höet är torrt före stackningen, annars misslyckas den. Pastor Gumaelius berättade att fördelarne af detta bergningssätt, när det utföres rigtigt, ära så stora, att man på en större ezendom i hans ort alldeles öfvergifvit höladorna cch blott nyttjar stackar; hvilket äfven har den fördelen, att då stackens kubikrymd lätt kan beräknas, man har sitt höförråd för ögonen och känner sin fodertillgång. Hr Beyer upplyste särskildt stzcekens förmånligas:e form och konstruktion, samt anmärkte att om taket ändå skulle besväras at lickor, så röja sig dessa srart genom en brun vätskas utsippring på böstackens lodräta vägg; men skadan deraf kan förekommas derigenom, ait man (med engelska höknifvar, som äro ett nödvändigt biharg till detta förvaringssätt) uthugger en lodrätt nisch i stacken, från läckan till bot:inen; vattnet kan seden ej sprida sig vidare i stacken. — Hr Beyer erinrade äfven, att höet bör torkas riktigt före stackvingen, och ansåg beredningen af brunt hö i allmänhet för äfventyrlig; dock upplyste ban om ett särskildt slag deraf, som han på grund af egna rön kunde. förorda, för vissa tillfallen; nemligen ett af våt klöver och gammal halm sammansatt brunfoder. När mnemligen klöfver ej kan fås tillräckligt tort till förvaring, och man har tillgång till en gammal balmdös, så lägger man upp en stackbotten af halm, och oivanpå den eu lager klöfver; derofvanpå halm, och åter klöfver: samt så skiftesvis, så lång! förrådet af begge foderärmnena räcker. En stark jäsning iniri ffar nu, och hela massan bla brun; men den förderfvas ej och ger efter torkning ett yp r för boskap, till omkarta Allan hlams