tiotalet, och adresserar sig tills en man med äde!t och distingueradt utseende, hvilken tyvekes vara den egentligen ordförande och den anmärkningsvärdaste i hela kretsen. Ni menar således, herr baron, att vi qvinnor äro mera skapade för att lefva, än för att skrifva romaner? N — Jag tänker, svarade den tilltalade, att i hvar-och en roman af något högre värde bör fisnas mera djup verldskännedom, än jag har hjerta att tillönska en qviona; der bör fionas mera studium af lifvets alla irrgångar, långt in i afvägarne, än jag tror henne hafva styrka att uthärda. — Ack, hvad j alltid ä:ea ömsinte, återtager grefvinnan, eller ofvannämnde sköna dam, och hvad j alltid ären måne, ait ständigt ceh jemt förehålla oss vår svaghet! — Vi erkänna just d-rigenom vår egen, invänder en liten smilande herra A!la menniskor äro svags, men alla äro det ej få samma sätt, och vi behöfva derföre ömsesidigt stöd af hvarandra. — Det der, genmölte grefvinnsn, påminner mig om en äkta man af mina bekantr, som sade till sin hustru: Vi båda äro eft, men nu hör jag den ovanan aft ständigt göra små felsteg, och derföre måste du vara så myetet uppmärksammare på dig, så alt ej dt hela må gå allde!es på tok. — Mig påmioner det åter — inaller en låg, mager berre, som låter kalla sig Satiricus — om den halte, som leder dzu blinde. — Det är en glad påminnelse, försökrar bar roner, ty det ör en talande bild af; huru vi