tiotalet, och adresserar sig tills en man med
äde!t och distingueradt utseende, hvilken tyve-
kes vara den egentligen ordförande och den
anmärkningsvärdaste i hela kretsen. Ni menar
således, herr baron, att vi qvinnor äro mera
skapade för att lefva, än för att skrifva ro-
maner? N
— Jag tänker, svarade den tilltalade, att i
hvar-och en roman af något högre värde bör
fisnas mera djup verldskännedom, än jag har
hjerta att tillönska en qviona; der bör fionas
mera studium af lifvets alla irrgångar, långt
in i afvägarne, än jag tror henne hafva styrka
att uthärda.
— Ack, hvad j alltid ä:ea ömsinte, återtager
grefvinnan, eller ofvannämnde sköna dam, och
hvad j alltid ären måne, ait ständigt ceh jemt
förehålla oss vår svaghet!
— Vi erkänna just d-rigenom vår egen, in-
vänder en liten smilande herra A!la menni-
skor äro svags, men alla äro det ej få samma
sätt, och vi behöfva derföre ömsesidigt stöd af
hvarandra.
— Det der, genmölte grefvinnsn, påminner
mig om en äkta man af mina bekantr, som
sade till sin hustru: Vi båda äro eft, men nu
hör jag den ovanan aft ständigt göra små fel-
steg, och derföre måste du vara så myetet upp-
märksammare på dig, så alt ej dt hela må gå
allde!es på tok.
— Mig påmioner det åter — inaller en låg,
mager berre, som låter kalla sig Satiricus —
om den halte, som leder dzu blinde.
— Det är en glad påminnelse, försökrar bar
roner, ty det ör en talande bild af; huru vi