dessa fragmenter, tacna utan urval ur onkels qvarlåtenskap. Tants få stycken äro för långa. iör att medgilva samma behandling. 1838pJag hade väl lust fråga någon af våra goda landsortsblad, om det är för att gifva dementi ät dem, hvilka påstå, att dessa blad icke erbeta för att sprida ljus och upplysning, som dereguliert en gång om året till sina prenumeranter å andra orter medsända en serskild tabell, som visar, hur dugs man tänder lyktorne i cen goda staden (. Nn U:an tvifvel säger du om mina bref, som väprnen H. en gång sade om mina eviga berätteser om fransmännen. Sedan han mycket länge, som jag tyckte, med särdeles uppmärksamhet och nöje sfbört mig, såde ban Bemligen en gång helt oförmodadt: Gud straffe mig, tröttar du icka alldeles ut mig med dessa förb, fransoser! — Oförbätterlig pratmakare som jeg är, en förfalskad upplaga af kapten Puff, lärer ett sådant utrop af dig föga korrigera min ovana ett, så till sägandes, smutsa papper; jag vill icke inlåta mig i någon strid härom och kan icke för din skull förändra natur och vanor; sådan jeg är, förblifver jag, Cest å dire un vieux Blagueur. — Emedlertid förhåller det sig nu så, ett svädretn fortfar att vara säsom i Provence vid denna tiden: bög himmel, klar luft, mild sol; en tyst andehviskning går darrande genom naturen; menniskan erfar dess inflytande och försjunker i ett Jjut reverie, känner en bien-ttre, den bon ej kan förklara sig, har ett starkt behof att älska och älskas; själarne förstå hvarandra utan ord, de sväfven vlija till hvarandra på gästbesök och mellan sig en purpurbrygga slö; och så närmas själarnes stofthyddor genom någon o(?)utredd naturkrafin till en ljuf, en salig omarmning — i hafvet söker åreppen droppe, och alla stjernorsa deroppex, — de — ja da gå upp och ned som vanligt och månen står bak skyn och Iyss,, och naturen är det skönaste i naturen, och hbafvet är lugnt som en spegel; mendet gör, att Bvettlingen ej får lugn, och det åter, att jag icke får lugn för HvetfCing frukost, middag och afton; och utom dessa evinnerliga Hvettlingar, hade min lycka varit fullkomlig under hela åtta dagar, ty jag bar slagit bort minnet af alia bekymmer och blott njutit af naturen, af luften och so!en och hafvet och månen; — och var delta en profbit på mitt framskridande i den slags poest, som, enligt v. Braun, vissa konsteritici kalla sann!