dessa fragmenter, tacna utan urval ur onkels
qvarlåtenskap. Tants få stycken äro för långa.
iör att medgilva samma behandling.
1838-
pJag hade väl lust fråga någon af våra goda
landsortsblad, om det är för att gifva dementi ät
dem, hvilka påstå, att dessa blad icke erbeta för
att sprida ljus och upplysning, som dereguliert en
gång om året till sina prenumeranter å andra or-
ter medsända en serskild tabell, som visar, hur
dugs man tänder lyktorne i cen goda staden
(. Nn
U:an tvifvel säger du om mina bref, som väpr-
nen H. en gång sade om mina eviga berätteser
om fransmännen. Sedan han mycket länge, som
jag tyckte, med särdeles uppmärksamhet och nöje
sfbört mig, såde ban Bemligen en gång helt oför-
modadt: Gud straffe mig, tröttar du icka alldeles
ut mig med dessa förb, fransoser! — Oförbätter-
lig pratmakare som jeg är, en förfalskad upplaga
af kapten Puff, lärer ett sådant utrop af dig föga
korrigera min ovana ett, så till sägandes, smutsa
papper; jag vill icke inlåta mig i någon strid här-
om och kan icke för din skull förändra natur och
vanor; sådan jeg är, förblifver jag, Cest å dire un
vieux Blagueur. — Emedlertid förhåller det sig nu
så, ett svädretn fortfar att vara säsom i Provence
vid denna tiden: bög himmel, klar luft, mild sol;
en tyst andehviskning går darrande genom natu-
ren; menniskan erfar dess inflytande och försjun-
ker i ett Jjut reverie, känner en bien-ttre, den
bon ej kan förklara sig, har ett starkt behof att
älska och älskas; själarne förstå hvarandra utan
ord, de sväfven vlija till hvarandra på gästbesök
och mellan sig en purpurbrygga slö; och så när-
mas själarnes stofthyddor genom någon o(?)ut-
redd naturkrafin till en ljuf, en salig omarmning
— i hafvet söker åreppen droppe, och alla stjer-
norsa deroppex, — de — ja da gå upp och ned
som vanligt och månen står bak skyn och Iyss,,
och naturen är det skönaste i naturen, och hbaf-
vet är lugnt som en spegel; mendet gör, att Bvett-
lingen ej får lugn, och det åter, att jag icke får
lugn för HvetfCing frukost, middag och afton; och
utom dessa evinnerliga Hvettlingar, hade min lyc-
ka varit fullkomlig under hela åtta dagar, ty jag
bar slagit bort minnet af alia bekymmer och blott
njutit af naturen, af luften och so!en och hafvet
och månen; — och var delta en profbit på mitt
framskridande i den slags poest, som, enligt v. Braun,
vissa konsteritici kalla sann!