och bortvissnst, liksom efter frost. Stjelkarne hålla sig en tid upprätta och blifva sköra. Då potateskålen af torka eller mognad vissnar, blir den deremot gulbrun, vek och seg. — Potäterna erbålla vid samma tid, eller efter skörden, mer eller mindre hopflytande, föret ljusare sedan mörkare bruna fläckar på skalet. som på dessa ställen insjunker till flsta försänkninger, snarlika koppärr, sedan sjelfva potstesmassan närmast under dessa antagit brun färg. An utbreda sig fläckarne allmänxnare på ytan, än åtor förena de sig likt en gördel kring midten eller vid ena ändan. I denna sjukdomens första gred äro potäterna ännu till sitt inre fasta och hvita utan obehaglig lukt, blott närmast under skalet äro de bruna liksom ett stött äpple, eller försedda med en eller annan brun, djupare inskjutande kil. Lättast synes detta när nyss afskurna skifvor sf !,—4 line2g tjocklek bål!as mot dsgern, eiler helst i mörkt rum mot en ijuslåga Man ser då närmast skalet en brun, mer eller mindre sammanhängande, ring, från hvilken fina ådror af samma färg sprida sig inåt. Så länge sjukdomen ännu icke vidare fortgått, medfölja de sjuka delarne skalet, när detta på kokta potäter aflossas. I denna sjukdomsgrad är rotfrukten till förbrukning duglig. Användes den icke nu, inträder snart sjukdomens sednare grad, i hvilken den ej mer kan begagnas. Fläckarne utbreda sig snart öfver hela ytan, och denna erhåller ett skrofligt, nästan barksrtadt utseende med svartaktiga vårtlika utvexter, samt hemsökes af mögel och andra svamparter jemte insekt!arver och flera smärre kräk, som intränga i potäterna. Samtidigt med förändringen på ytan sprider s:g rötan och den bruna färgen djupare in i massan, än sammanhängande. än i grenigaådror, till dess slutligen alltsammans öfvergår i en mörkare eller ljusare rutten och stinkande mörja, som efter fuktighetens afdunstning sammanfaller inom skalet till en lätt och torr massa. Kokas potätet, i hvilka sjukdomen börjat sprida sig djupare, blifva de härda, sega och illaluktande. Med den nu beskrifna potatessjukdomen bör cj den så kallade potatesskorfven förblandss, hvilken endast angriper skalet och gör detta skrofligt, ej heller potäternas genomväxning eller utskjutande af ålar, en under varma höstar, såsom denna, ej sällsynt olägenhet. Af skorfven förändras ej potäternas inre, genomväxningen deremot gör dem mindre smakliga samt benägne att skämmas, och de nya potäter, som på ålarne uiväxa, hinna ej utbildas. Den nu ifrågavarande potatessjukdomen har i synnerhet förmärkts der potäter under längre tid odlats, på fuktig eller lerhaltig jord, på feta elier nygödda fält, särdeles efter begagnandet af obrunnen gödsel, samt slutligen der potäterna förvarats i stora massor med ringa luftvexling. På nyplog, mager, högländt och sandig jord har den deremot föga härjat. Olika sorter angripas deraf olika, mjöliga mest, röda och blåa minst, samt sena slag mer än tidiga. Nyligen af frön uppdragna sorter äro, om än icke alltid från sjukdomen fritagna,: dock mindre än andra utsatta derför, hvarföre detta sätt att förbättra potäterna synes förtjena uppmärksamhet. Någon smitta från stånd till stånd, eller från den ena rotknöln till den andra har ej kunnat förmärkas, utan sjukdomen framkallas samtidigt af enahanda orsaker öfver hela fält och trekter, särdeles på dem, som nyligen burit sjuk potates. De åtgärder, som böra vidtagas för att bevara den friska delen af årets potatesskörd och för att tillgodogöra den skadade, samt att i möjligaste mån förebygga sjukdomens utbredning under nästkommande år, äro hufvudsakligen följande: 4. Att under nuvarande torra väder!ek skyndsamt upptaga all mogen, eller af sjukdom angripen potates; denna sednare även om den ejännu är mogen, 2. Att före inmagasineringen af den skenbart friska, låta densamma väl torka och afdunsta, utbredd i tunna lager under fritt lufttillträde, samt att noga derifrån afskilja alla sjuka potäter. 3. Alt förvara de sålunda behandlade friska potäterna på torr plats i ju tunnare lager, eller ju mindre högar, dess bättre, samt så att genom trummor tillfälle till luftvexling vid blidare väderlek beredes. Mellanlag af granris, torr sand eller spjelverk befordra äfven rotfruktens säkrare förvaring. Visa sig ändock tid efter annan sjuka potäter, böra dessa, så vidt ske kan, frånskil!jas och efter sjukdomens grad behandlas. 4. Att från de sjuka potäterna afskilja alla i högre gred skadade, det vill säga der rötan redan inträngt djupare i massan, som mörknat och lukta illa, samt att förstöra dessa som odugliga. 5. Att så snart ske kan använda de potäter, som befinna sig i sjukdomens första grad, eller der rötan endsst visar sig närmest under skalet och den inre massan ännu är fast och hvit. Skenbart friska potäter, som vuxit under sjuka stånd, begagnas säkrast, som de lindrigt sjuka. Enligt enställde försök hafva de sjuka potäterna i detta skick ej befunnits för helsan skadliga. De kunna derföre antingen 1) genast förbrukas till kreaturs utfodring, 2) med rotskärniovgsmachin bringsas i tunra skifvor och torkas, för att framdeles efter behof förmalas el!er annars begagnas som födoämne, 3) användas till beredning af stärkelse (s. k. potatesmjöl), eller 4) till bränvinsbränning. 6. Att På ofvan angifna sätt med särdeles omsorg förvara de potäter, man till utsäde för kommande år vill använda, samt dertill utvälja väl mogna, som vuxit på trakter der sjukiomen ej herrskat, helst på sandjord. 7. Att insamla mogna potatisbär af friska, fristående stånd och goda sorter. Fröen lemnas i de afplockade bären till slutet af Janusri, då-dessa sednare lindrigt söndertryckås och under en veckas tid få ruttna, hvarefter fröen ultvättas och laI gervis inläggas i torr sand, samt förvaras i källare Ttill våren. — — Regeringen har d. 44 sistl. Augusti tilllagt kaptenen vid Gottlands nationalbeväring, AAA ET OD 1212. tt! är för iIiNnNnAVArAR JA BA