menande. Loforden från eua hållet möttes saåledes med bitterhet och hån från andra, och ref. erinrar sig ha i Londons Charivari träffat en parodierande skildring på ett framtida jordbruk efter den tyska teorien, hvarest i stället för ladugårdar funnos kemiska laboratorier, der man af syror och salter tillagade gödsel med ångmaehin, der man med andra ångmechiner biåste ut kolsyra och ammoniak öfver hvetefålten, o. s. v. Men Liebig har beledsagat sina teoretiska åsigter med beräkningar, samt för dessa lagt facia till grund; och sifferuppgifter äro, som man vet, Engelsmannens svaga sida. Man begyate derföre räkna, under det att man klandrade; och följden var en ansenlig tillvext af kolleganter i Liebigs laboratorium i Giessen, anländande från England, och till stor del framtida arftagare till engelska jordagods. De återvände till hemmet såsom härolder för den tyske forskarens beröm; och när hen slutligen sjelf infann sig der, en sommar, vid de lärda mötena och landibruksmötena, och der föredrog sina satser, vann den kontinentala kemien ett sådant insteg, att man beslöt anläggningen af ett mönster-laboratorium i London, nästan daguerreotyp:skt kopieradt efter det i Giessen. En annan följd af Liebigs teori om ammoniakens inflytande på åkerbruket vi:ade sig i användandet af guano; och huru belåten man är med denna tillämpning, röjer sig bäst genom de ofantliga massor af detta ammoniakaliska gödningsämre, som engelska fartyg nu mera införa hvart år från Amerika och Afrika. Jay Charivaris karrikatur har till och med på sitt sätt förvandlats till en allvarsam verklighet, derigenom att man på flera ställen i England anlagt stora fabriker för artificiell gödsel, hvari men för sådant ändamål tillgodogör det ammoniakhaltiga vatten, med hvars utsläppande såsom afskräde gasinrättningarne dessförinnan förpestade luften i sitt grannskap. En mera snabb och fullständig framgång har knappast någon teoretisk skrift öfver ett praktiskt ämne vunnit; än den här ifrågavarande i England; och att den vunnit det der, i detta för sitt åkerbruk så utmärkta land, och hos dess för toma spekulationer så otillgängliga fölk, har. förtjent serskildt ihågkommas; ty derna omständighet måste mer än mången annan vitsorda arbetets vigt och praktiska värde! i det heia; hvilka undantag och inkast, som än må kusna uppställas emot vissa detaljer. Genom de försök, som arbetet föranledt i Frankrike, Holland, Tyskland och England och som biifvit anställda al Boussingault, Payen, Bouchard, Mulder, Kuhlman, Schatterman, Schultz, Pepys, Draper, m. fl., hafva Liebigs åsigter dels blifvit bekräftade, dels rättade eller förändrade; men hvad somefter dessa justeringar qvarstår oförändradt är Författarens klara öfversigt af jordbrukets kemiska grund, och öfvertygelsen att om jordbrukskonsten någonsin skall kunaa göra anspråk på namnet rationell och silmänt tillämplig, så måste den uppföras! på en sådan grund. Endast så kan denna vigtiga afdelning af menskliga kunskapsförrådet med tiden närma sig en lika vetenskapligt tydlig och lika praktiskt användbar utveckling, som kemien uppnått sedan Lavoisiers tid. Om man också icke kan vänta att Liebig skulle hinna sjelf fullända hvad han grundlagt, så har ban likväl brutit vägen, hvarpå hans efterträdare kunna närma sig det mål han sökt. Hans här ifrågavarande arbete består af två delar i samma band. Förra delen afhandlar det kemiska förhållandet vid vegetabiliernas näringsprocess,; den sednare söker redovisa för den kemiska processen vid jäsning, förrutnelse och förmultning I den förra framställer Förf. vegetabiliernas allmänna beståndsdelar och deras ursprung, samt tillämpningen af dessa förhållanden på åkerbruket och de dervid nödiga förfaranden; i den sednare upplyser han orsakerna till jäsning, förruttnelse och förmultning hos serskilda organiska ämnen och under olika omständigheter, samt alstren at dessa förändringar. Såsom bihang har han till förra afdelningen fogat en mängd faktiska uppgifter och samman:tillningar, tjenande till bevis för de teoretiska åsigterna. Liebigs vetenskapliga framställoingssätt är serdeles klart och lättfattligt, äfven för den med kemien förut alldeles obekante; sannolikt har 4 I denna talang för populär behandling vaiit hans förnämsta rekommendation i Eogland, der man äfven i det mest abstrakta eftersträfvar ovilkorlig tydlighet. Såsom ett prof på hans sätt, och äfven som en öfversigt af!de grundämnen, hvarmed åkerbrukskemien befattar sig, må hänvisas på följande öfversigt af nVegetabiliernas allmänna beståndsdelar: Kol och väte äro beståndsdelar i alla plantor och det i hvart och ett af deras organer. De förnämsta beståndsdelarna af alla vegetabilier utgöras af föreningar, som innehålla kol och vattnets elementer, och dessa i samma förhållande som i vattnet; hit höra växttråd, stärkelse, socker och gummi. En annan klass af kolföreningar innehåller vattnets elementer, plus en viss mängd syre; den omfattar med få undantag de talrika, hos växterna förekommande, organiska syrorna. En tredje klass bestär af föreningar enellan .s. och väte, hvilka antingen icke innehålla något syre, eller om syret ingår som en beståndsdel i desså cÅ är dagg Avantiinvt alltid mindre. än att dat