innehålla ett visst antal cnhemiskKa toreninugatr, som för växternas trefnad äro oumbärliga, och som den fruktbara jorden måste erbjuda dem, så förkleras på ett högst enkelt sätt kuiturmethodernas olikhet; ty det är klart, att halten af dessa så vigtiga beståndsdelar i åkerjorden måste omvexla i samma grad, som de bergarters sammansättning, genom hvilkas förvittring den uppstått. Hvete och klöfver behöfva vissa beståndsdelar ur jorden, de trifvas icke i en jord, der dessa saknas. Vetenskapen lärer oss att genom undersökningen af askan känna dessa beståndsdelar och, om analysen af en jordmån visar, att dessa ssknas derj, så är orsaken till ofruktbarheten utredd. Men undanrödjandet af denna ofruktbarhet är dermed gifvet. Empirien tillskrifver konsten och de mekaniska operationerna vid jordbruket all framgång, och tillägger dem det högsta värde, utan att fråga efter, på hvilka orsaker deras nytta hvilar, och likväl är denna kännedom af högsta vigt, emedan den på det fördelaktigaste ordnar användandet af krafter och kapital, och förebygger deras förslösande. År det tänkbart, att jordens genomskärning med plogjernet, att jernets beröring med jorden gör den liksom genom ett trolleri fruktbar! Ingen kan hysa denna tanke, och likväl är denna fråga ännu icke uppställd i agrikulturen, än mindre löst. Säkert är, att -vid sorgfällig plöjning blott en långt drifven mekanisk sönderdelning, omvexling och förstöring af ytan utöfvar ett gynnande inflytande; men den mekaniska operationen är blott ett medel till ändamålet. Med tidens verkningar förstår man, i synnerhet i landthushållningen under trädes!iggandet, under fältets uthvilande och i naturvetenskapen, vissa chemiska aktioner, som atmosfärens beståndsdelar oupphörligen utöfva på ytan af jordskorpan. Dei är kolsyran, luftens syre, fuktigheten och regnvattnet, genom hvilkas inverkan vissa beståndsdelar i bergoch klipparterna eller deras spillror, som bilda åkerjorden, erhålla förmåga att lösas i vattnet och till följe af denna löslighet skilja sig från de olösliga. Man vet att dessa chemiska aktioner i sig inne-! fatta hegreppet tidens tand, som förintar menniskoverk och förvandlar de hårdaste klippor i stoft. Genom deras inflytande blifva i åkerjorden vissa jordbeståndsdelar assimilerbara för växterna, och det är just detta mål, som skall uppnås genom de mekaniska operationerna vid åkerbruket. Deskola påskypda förvittringen och dermed erbjuda en ny generation af växter de erforderliga jordbeståndsdelarna uti ett assimilerbart tillstånd. Det ärtydligt, att den fasta kroppens förvittring måste tilltaga efter ytan; ju flera punkter vi på den gifna tiden utsätta för de inverkande krafterna, desto hastigare går föreningen för sig. — — Af det föregående följer, att fältets mekaniska bearbetning är det enklaste och billigaste medel, att göra de i jorden innehållna näringsämnena tillgängliga för växterna. Gifves det nu icke, kan man fråga, utom de mekaniska, ännu sndra medel, som kunna tjena till stt öppna jorden och förbereda upptagandet af dess beståndsdelar i växtens organism? Dessa mgdel finnas utan tvifvel, och iblånd dem begagnas seden ett århundrade i England förnämligast bränd kalk i stor mängd; det vore svårt att uppfinna ett enklare och mera ändamålsenligt medel. Men för att vinna en riktig åsigt öfver kalkens verkan på åkerjorden, är det nödigt att erinra sig de processer, som chemisten tager till hjelp, för att på kort tid försätta ett minerals beståndsdelar i lösligt tillstånd. Den ytterst fint pulveriserade fältspathen t. ex. behöfver en veckoeller månadslång behandling med syra, för att upplösas; men blanda vi honom med kalk och utsätta vi honom för en måttligt stark glödhetta, så ingår kalken chemisk förening med fältspathens beståndsdelar. En del af det bundna alkalit (kalit) sättes i frihet, och blotta öfvergjutningen med en syra i köld är redan tillräcklig, att icke blott lösa kalken utan äfven fältspathens öfriga beståndsdelar i syran. Af kiseljorden upptages så mycket af syran, att den sednare l, stelnsr till ett genomskinligt gelt. , På samma: sätt, som kalken förhåller sig tilll, fältspathen vid bränningen, så förhåller sig den lösta kalken till de flesta lerjordssilicater, om de i fuktigt tillstånd blifva i beröring med hvarandra en längre tid. Två blandningar, den ena af vanlig krukmakarelera, den andra af kalkmjölk, blifva: ögonblickligen tjocksre om de slås tillsammans. : Lemnar man dessa under månader åt sig sjelfva, ll så gelatinerar nu den med kalkvällingen blandade l t 6 f t f ke, me AT E leran, om man tillsätter en syra; denna egenskap saknades nästan fullkomligt före beröringen med kalken. Leran blir assimilerbar i det kalken ingår en förening med dess beståndsdelar, och, hvad som är ännu. märkvärdigare, största delen af de deri innehållna alkalierna sättas i frihet. Dessa vackra observationer gjordes först af Fuchs i Munchen, men de hafva icke allenast bidragit till upptäc-!qc tandet af den hydrauliska kalkens natur och egen-k skaper, utan, hvad som måste anses för ännu mera d vigtigt, de hafva förklarat den frätande släckta kali kens inverkan på åkerjorden och gifvit sgrikul!tuS ren ett ovärderligt medel att upplåta jorden och a rätta de för växterna oumbärliga, alkalierna i I frihet, 6 I Oktober hafva fälten i Yorkshire och Lan-! cashire utseende af att vara betäckta med snö.l, Hela qvadratmil äro betäckta med släckt kalk, som under de fuktiga vintermånaderna utöfvar ett välgörande inflytande på den hårda lerjorden. Ur dyika vetenskapliga synpurkter var man visst icke före Liebig van att betrakta jordbru-)h karens förfarande; aldraminst i England, der lt jordbruket vunnit sin största utbildning. Der, li om någonstädes, höll man sig till facta, och lå dea bott mekaniska sammanopningen af sådana — matter of facts — ansåg man der, i mer än annorstädes, för det:amma som teori. ; Lieb:gs vidsträckta fordron af kemiska grunder för iordbruket måste derföre finna de störstal, mo:sägelserna just der; och ännu mera derförel, 4 Easelsmännen,. oOriktadi deras måsgadisa!s