Aemiens årsberättelser, så väl öfver Liebigs egn:
åsigter, som hans granskares och motsägares
Ett sådant, efgifvet 1844, då 3:e upplagan a
oOrizinalet var utkommet, har utgifvaren af när
varande öfversättning bifogat som ett slags for
ord, och med skäl; det lyder som följer: Lie
big bar under årets lopp utgifvit ett arbete
ikalladt: Die organisehe Chemie, angewandt au
Agricultar und Physiologie, på hvilket jag ön
-skar rikta kemisternes uppmärksamhet. Titel
-tillkävnagifver innehållet, oc: det är utförd
med allt det snille, man bar rätt att vänta a
en så utmärkt författare. Detta arbete uppta
ger frågor af den högsta vigt för jordbruket
och jag anser det för en stor förtjenst att hafv:
bringat dem under öfverläggning, om också de
sält, på Lvilket författaren söker besvara dem
fått större anseende af att vara fullt pålitligt, är
det i våra kunskapers närvarande skick kar
vars, och om det äfven icke alltid öfverens
stämmer med hvad jag skulle anse sannolikast.
Utgifvaren erinrar att sedan den illustre sven
ske kemisten åberopat två sådana fall, hvilk:
varit föremål för stridiga omdömen, fortfar han
Men oaktadt dessa anledningar till åtskillig:
tvifvelsmål angående ful!riktigheten af åtskilligs
frågors utredning i deita arbete, skall säker
ingen läsare lemna det utan att hafva uppklar
nade begrepp i många för jordbruket vigtige
frågor, på hvilka ban förut kanske aldrig tänkt.
Med anledning af dessa friherre Berzelii omdö-
men anmiörker utgifvaren vidare att Liebig sjelf
i ett förord till den femte, här öfversatta upp
lagan, medgifvit att i bans första upplagor fö
rekommit flera vågade åsigter, men hvilka sed-
nare undersökningar, jemte en resa i England
och Skottland, hvilka länders jordbrukssätt har
derunder studerat i deras förhållande till der
kemiska vetenskapen, dels satt honom i till
fälle att rätta, dels givit honom anledning at
utesluta i den sista upplagan.
Men om Liebigs jordbrukskemi hemtat er
del af sitt rykte från kännares omdömen, oci
-alliså vunnit det genom främmande medverkan
så bar den likväl hufvudsakligen att derföre tack:
författarens teoretiska förklaringssätt öfver vext
difeet och kulturen samt öfver vexternas och dju
rens lifsyttringars vexelverkan till hvarandras un-
-derhåll och till de inom begge de organiska na.
-turrikena ständigt återkommande omskiften, som
-afse jordbruket. Detta förklaringssätt skiljer sig
så väsendtligt från hvad man finner i föru
kända land!thushållningsskrifter, och det betrak-
tar å ena sidan det kemiska förhållandet vid
vegetabiliernas näringsprocess, och å den andrs
den kemiska processen vid jäsning, förruttnelse
och förmultning, ur en så vidtomfattande syn-
punkt, med tillämpaing på kutaren i allmän:
het, på trädningen, vexelbruket, gödningen, på
vin- och brygd-iäsning, på ättikbildning, salpe-
terbildning, m. m., att många under namn a!
rationelit jordbruk) häfdvunna teorier reduce-
ras vid Liebigs vetenskapliga belysning till blott
en sammanhopning af data — eller hvad en-
gelsmännen kalla matter of facts — som sakna
ationelli samband sinsemellan och erbjuda
alltför osäker ledning till det med Jandhushiåll-
ningen eftersträfvade mål. Sedt ifrån den högre
ståndpunkt och isom den vids räcktare synvidd,
som Liebig uppzifvit, visar sig den så kallade
,landtbruksvetenskap2ann, sådan den förut be-
handlats, mindre som en vetenskap, än som en
konst. Liebig finner den rätia landtbrukskun-
skapen vara både konst och vetenskap; men
han medgifver den icke rangen af det förra,
utom för å vidt den äfven är det sednare. Om
en jordbrukare lyckas inom sitt gods och med
det af honom länge för samma gods bepröfvade
odlingsrätt, så följer deraf, enligt Liebigs åsigter,
alldeles icke att han skall lyckas lika väl på
en annan, lika god el!er bättre jordmån, eller
att bans jordbruk kan med minsta tillförlitlig-
het tagas till regel för bans granne, och än
mindre för jordbruket i allmänhet; så framt han
ej kan såsom kemist redovisa för sitt sätt att
gå tillväga och förmår att, såsom sådan, lemna
grannarne och andra åkerbrukare kemiska grun-
der, efter hvilka de med kemisk kunskap
om deras egen jord och innehillet af de der-
på odlade vexter, kunna förstå att ändra havs
förfarande, så att det passar för dem. Det var
naturligt, att Liebig skulle genom sådana pi-
ståenden stöta sig med empirien, eller det för-
farande, som frundar sig på enstaka och oftast
lokala rön, och att han ännu mera måste råka
i strid med anspråket att upphöja en dylik af-
söndrad och Jokel erfarenhet till rangen af all.
mänt gällande teori. Skillnaden emellan dylika
slags teorier och Liebigs sitt att behandla sitt
ämne framställer sig, kortast uppfattadt, i hans
inledning till de i närvarande arbete förekom-
mande betraktelserna öfver trädnirg; han ytt-
rar der:
Lardthöshållningen är en konst och en veten
skap. Den vetenskapliga grundvalen för densam-
ma omfattar kännedomen om aila villkoren för
vegetabiliernas lif, deras elementers ursprung och
källan till deras näring.
Af denna kännedom bildas bestämda reglor för
konstens utöfning: grundsatser för nödvändigheten
eller nyttan af alla de mekaniska operationer vid
åkerbruket, som törbereda och beforåra växternas