Aemiens årsberättelser, så väl öfver Liebigs egn: åsigter, som hans granskares och motsägares Ett sådant, efgifvet 1844, då 3:e upplagan a oOrizinalet var utkommet, har utgifvaren af när varande öfversättning bifogat som ett slags for ord, och med skäl; det lyder som följer: Lie big bar under årets lopp utgifvit ett arbete ikalladt: Die organisehe Chemie, angewandt au Agricultar und Physiologie, på hvilket jag ön -skar rikta kemisternes uppmärksamhet. Titel -tillkävnagifver innehållet, oc: det är utförd med allt det snille, man bar rätt att vänta a en så utmärkt författare. Detta arbete uppta ger frågor af den högsta vigt för jordbruket och jag anser det för en stor förtjenst att hafv: bringat dem under öfverläggning, om också de sält, på Lvilket författaren söker besvara dem fått större anseende af att vara fullt pålitligt, är det i våra kunskapers närvarande skick kar vars, och om det äfven icke alltid öfverens stämmer med hvad jag skulle anse sannolikast. Utgifvaren erinrar att sedan den illustre sven ske kemisten åberopat två sådana fall, hvilk: varit föremål för stridiga omdömen, fortfar han Men oaktadt dessa anledningar till åtskillig: tvifvelsmål angående ful!riktigheten af åtskilligs frågors utredning i deita arbete, skall säker ingen läsare lemna det utan att hafva uppklar nade begrepp i många för jordbruket vigtige frågor, på hvilka ban förut kanske aldrig tänkt. Med anledning af dessa friherre Berzelii omdömen anmiörker utgifvaren vidare att Liebig sjelf i ett förord till den femte, här öfversatta upp lagan, medgifvit att i bans första upplagor fö rekommit flera vågade åsigter, men hvilka sednare undersökningar, jemte en resa i England och Skottland, hvilka länders jordbrukssätt har derunder studerat i deras förhållande till der kemiska vetenskapen, dels satt honom i till fälle att rätta, dels givit honom anledning at utesluta i den sista upplagan. Men om Liebigs jordbrukskemi hemtat er del af sitt rykte från kännares omdömen, oci -alliså vunnit det genom främmande medverkan så bar den likväl hufvudsakligen att derföre tack: författarens teoretiska förklaringssätt öfver vext difeet och kulturen samt öfver vexternas och dju rens lifsyttringars vexelverkan till hvarandras un-derhåll och till de inom begge de organiska na. -turrikena ständigt återkommande omskiften, som -afse jordbruket. Detta förklaringssätt skiljer sig så väsendtligt från hvad man finner i föru kända land!thushållningsskrifter, och det betraktar å ena sidan det kemiska förhållandet vid vegetabiliernas näringsprocess, och å den andrs den kemiska processen vid jäsning, förruttnelse och förmultning, ur en så vidtomfattande synpunkt, med tillämpaing på kutaren i allmän: het, på trädningen, vexelbruket, gödningen, på vinoch brygd-iäsning, på ättikbildning, salpeterbildning, m. m., att många under namn a! rationelit jordbruk) häfdvunna teorier reduceras vid Liebigs vetenskapliga belysning till blott en sammanhopning af data — eller hvad engelsmännen kalla matter of facts — som sakna ationelli samband sinsemellan och erbjuda alltför osäker ledning till det med Jandhushiållningen eftersträfvade mål. Sedt ifrån den högre ståndpunkt och isom den vids räcktare synvidd, som Liebig uppzifvit, visar sig den så kallade ,landtbruksvetenskap2ann, sådan den förut behandlats, mindre som en vetenskap, än som en konst. Liebig finner den rätia landtbrukskunskapen vara både konst och vetenskap; men han medgifver den icke rangen af det förra, utom för å vidt den äfven är det sednare. Om en jordbrukare lyckas inom sitt gods och med det af honom länge för samma gods bepröfvade odlingsrätt, så följer deraf, enligt Liebigs åsigter, alldeles icke att han skall lyckas lika väl på en annan, lika god el!er bättre jordmån, eller att bans jordbruk kan med minsta tillförlitlighet tagas till regel för bans granne, och än mindre för jordbruket i allmänhet; så framt han ej kan såsom kemist redovisa för sitt sätt att gå tillväga och förmår att, såsom sådan, lemna grannarne och andra åkerbrukare kemiska grunder, efter hvilka de med kemisk kunskap om deras egen jord och innehillet af de derpå odlade vexter, kunna förstå att ändra havs förfarande, så att det passar för dem. Det var naturligt, att Liebig skulle genom sådana piståenden stöta sig med empirien, eller det förfarande, som frundar sig på enstaka och oftast lokala rön, och att han ännu mera måste råka i strid med anspråket att upphöja en dylik afsöndrad och Jokel erfarenhet till rangen af all. mänt gällande teori. Skillnaden emellan dylika slags teorier och Liebigs sitt att behandla sitt ämne framställer sig, kortast uppfattadt, i hans inledning till de i närvarande arbete förekommande betraktelserna öfver trädnirg; han yttrar der: Lardthöshållningen är en konst och en veten skap. Den vetenskapliga grundvalen för densamma omfattar kännedomen om aila villkoren för vegetabiliernas lif, deras elementers ursprung och källan till deras näring. Af denna kännedom bildas bestämda reglor för konstens utöfning: grundsatser för nödvändigheten eller nyttan af alla de mekaniska operationer vid åkerbruket, som törbereda och beforåra växternas