Kammartjenaren gick, utan att på denna fri-
ga erbålla något svar.
— Ar hen polack? — frågade grefvinnan sin
man, som gjorde ett jakande tecken med hu!-
vudet.
C ementine L-ginski reste sig upp af soffan
och satte sig på en länstol, under det hon för-
blef stum och oaflitligen betraktade Adam.
Med de små fötterna nästan utsträckta på en
dyna och hufvudet i den ställning, som en få-
gel håller det, då han utanör boet lyssnar till
hvarje ljud från lunden, skulle hon synts för-
tju.ande för hvilken man som helst. Blond
och smärt, och med håret på engelskt manår,
lixnade hon en af dessa nästan fabelaktisa figu-
rer, som man ser i keepsakes, helst nu, då bor
var klädd i sin morgonklädning af mjukt si-
dentyg och persiskt mönster, denna smakfulla
klädning, hvars yppiga veck så väl furrådde alla
rundningar af bevnes tjusande former, att man
kunde beundra dem midt igenom denna tjocka
slöja af blommor och broderi. Det i lysande
färger skiftande tyget, som gick i kors öfver
bröstet, visade en svanhals, hvars hvithet täf-
lade med den af ett rikt veckadt spetsfräs,
hvarmed klädningen var garnerad omkring ax-
larna. Hennes ögon, omgina af långa, mörka
ö onhår, uttryckte samma spända nyfikenhet.
hvilken spelade kring den vackra munnen. På
den skönt formade pannan syntes de karakte-
ristika rundningarna, så vanliga bos den egen-
villiga, skrattlystna, men bildade parisiskan.
som dock är otillgänglig mot vanliga tförförelse-
medel. Hennes händer, som voro nästan ge-
nomskinliga, nedhängde på båda sidor om län-
stolskarmarna. De smala, uppåt krökta frager-
ändarna pryddes af rosenröda naglar, genom-
skinliga vid dagsljuset.
Adam smålog åt sin frus otålighet och betrak-
tade henne med en blick, som ännu icke var
afkyld genom den äktenskapliga mättniden