har skrufvat på förhållandet och framställt det is
lensidig dager, som skulle aristokraterna af rof- oc
ärelystnad velat fortsätta kriget, men Kristina
I deltagande för folkets lidanden sökt freden. Ti
Isådan form har den allmänt gängse historiska tra
Idiiionen utbildat sig.
Vid närmare undersökande af källorna för de
tidehvarfyvets historia, fann Fryxell mer och me
anledning att icke blott betvifia, utan ock helt oci
hållet förkasta denna hittills gängse mening. Hai
kunde hos Kristina icke i något annat hänseend
finna det deltzegende för folkets lidander, som be
lrättigade honom att tro, dat en sådan känsla vari
hufvudorsaken till hennes fredskärlek. Fryxellfani
ytterligare, att Oxerstjernska partiets motstånd ick
gällde freden såsom fred, utan de styckade besitt
ningar och ofördelaktiga vilkor, som Frankrikes po
litik och Chanuts smicker lockade Kristina att fö
densammas erhållande antaga; under det Frenkrixt
kunde spänna sina anspråk högre i samma mån
som Sverige nedsatte sina.
Fryxell fann dessutom följande af nästan all
sednare tiders häfdatecknare förbigångna omstän
digheter, hvi!ka visa huru det rätteligen förhöll sif
med Kristinas berömda fredskärlek och aristokra:
tiens tadiade krigslystnad. Några månader efte
Westfaliska fredens afslutande har Kristina, i följe
af Chanuts förespeglingar, en längre tid äflats at
medelst sändningar af svenska hbjelptroppar inblan-
da Sverige i Frankrikes krig, så de inbördes som
de med Spanien. Men det var just rådspartiet
det aristokratiska, som lyckades att genom envis:
och långvarigt motstånd omintetgöra förslaget. —
Vidare: Kristina yttrade 1649 mycken benägenhet
att, om hon mäktat, bispringa engelska konunga-
huset i striden mot folkpartiet; men Oxenstjerna
arbetade deremot. — Vidare medelst sina stämplin-
gar genom Roc och Radziejettssky och sin erbjud-
na hjelp åt kossackerna 1652, gaf Kristina åt Po-
ien en af intet behof påkallad, men dock ganska
betydlig krigsanledning, och hade troligen derige-
nom inryckt Sverige i strid mot samma makt, så
fremt ej Johan Kasimirs köld och försiglighet samt
stämplingarnes förtidiga upptäckande hindrat ut-
brottet. — Vidare genom uppträdet mellan Juel
och Ulfeld gaf Kristina åt konungen af Danmark
en ganska sårande krigsanledning; hvarförutan hon
sjelf på fullt allvar i rådet öfverlade om och ön-
skede engripa Danmark, men mötte motstånd af
rådspartiet; ja en samtidig trovärdig källa (det är
sjelfva Montecuculis relation 1654) yttrade, att en
bland orsskerna till Kristinas missnöje med Sverige
var harmen deröfver, att Oxenstjernska partiet tvang
henne till fredlig förlikning med Brandenburg och
Danmark, då hon likväl ville med krig angripa,
isynnerhet det sednare. — Vidare: de sista dagarna
af sin regering gaf hon genom det mest djerfva
och sårande uppförande åt dåvarande portugisiska
regering en verklig uppmaning till krig. — Slutli-
gen några månader före sin afsägelse började hon
sjelf det Bremiska kriget, och det utan rådets hö-
rande eller ens vetskap.
Efter betrak!andet af dessa facta är det ju den
största historiska orimlighet att tala om Kristinas
fredskärlek, och att påstå, det hon för densamma
nedlade kronan eller, som det heter, vek undan för
krigets nödvändighet?
I tidskriften Frey 1842 sid. 504 finnas för dessa
Fryxells uppgifter källorna angifna. Många af dem
ligga ej djupare, än i de tryckta skrifterna af Cha-
nut, Archenbolis, Theat. Europ m.fl. Likväl hafva
dessa vigtiga facta blifvit af nästan alla sednare ti-
ders häfdatecknare med flit eller af glömska förte-
gade. De passade ej heller rätt väl tillhopa med
systemet att förgylla konungamaktens och svärta
aristokratiens tillgöranden.
I hr Geijers framställning af drottning Kristinas
historia hafva vi icke funnit ett ord om dessa Kri-
stinas sednare krigsplaner. Vi älska att tro, det
hans tystnad i så vigtigt ämne härrört endast från
okunnighet; och vi uppfordras till denna mildare
tydning genom de många och betydliga misstag, hr
G. begått i frågorna om kronogodsförsäljningen,
om regeringsformen 4634, om de till greflig eller
friherrlig värdighet upphöjda personerna, m. m.,
hvilka misstag visa, att han icke studerat detta ti-
dehvarfs källor så noga, som erfordras för att kunna
öfver de:samma fälla ettiallo tillförlitligt omdöme.
Men hvad skall man nu säga om hans respondent
hr Bergfalk? Ofvanstående facta, rörande Kristi-
pas sednare krigsplaner, äro redan framdragna i
Fryxells Berättelser, om hvilka hr B. visat sig hafva
tagit kännedom. De äro ytterligare diskuterade i
Frey, i bvi:cken tidskrift hr B. är medarbetare. De
äro slutligen anvisade i första häftet om Aristo-
kratfördömandet, hvilket hr B. recenserat. — Hela
det läsande Sverige kan dem snart utantill, och
sjelfva hr Geijer har mot dessa skäl stillatigande
låtit sin sats falla. Men hr Bergfelk hör icke, ser
icke dessa dagsklara facta, utan blundar och ropar,
att G. bar rätt, och att det verkligen var af kär-
lek till freden, som Kristina nedlade spiran, att
det var för krigets nödvändighet som hon vek un-
dan! Se, det kan man kalla jurare in verba ma-
gislri, det är ett devouement quand måeme.
Salige äro de, som icke se, och dock tro!
Art. VIII.
Fryxell her i sina Berättelser flerestädes sagt, det
aristokratien troligen ämnade i någon mån in-
skränka Kristinas magt; men att planen, om den
fanns, dock misslyckades. Hr Be:gfalk anför detta
som ett bevis för hr Geijers öfverdrifna uttryck,
valt Kristina ryckte spiran ur aristokratiens hand.
Om denna hr Bergfalks förklaring skulle gälla, så
kunde mean med samma skal skga, att Carl XIV
KSR DNE TSAREN ROSES ENTITET
1