har skrufvat på förhållandet och framställt det is lensidig dager, som skulle aristokraterna af rofoc ärelystnad velat fortsätta kriget, men Kristina I deltagande för folkets lidanden sökt freden. Ti Isådan form har den allmänt gängse historiska tra Idiiionen utbildat sig. Vid närmare undersökande af källorna för de tidehvarfyvets historia, fann Fryxell mer och me anledning att icke blott betvifia, utan ock helt oci hållet förkasta denna hittills gängse mening. Hai kunde hos Kristina icke i något annat hänseend finna det deltzegende för folkets lidander, som be lrättigade honom att tro, dat en sådan känsla vari hufvudorsaken till hennes fredskärlek. Fryxellfani ytterligare, att Oxerstjernska partiets motstånd ick gällde freden såsom fred, utan de styckade besitt ningar och ofördelaktiga vilkor, som Frankrikes po litik och Chanuts smicker lockade Kristina att fö densammas erhållande antaga; under det Frenkrixt kunde spänna sina anspråk högre i samma mån som Sverige nedsatte sina. Fryxell fann dessutom följande af nästan all sednare tiders häfdatecknare förbigångna omstän digheter, hvi!ka visa huru det rätteligen förhöll sif med Kristinas berömda fredskärlek och aristokra: tiens tadiade krigslystnad. Några månader efte Westfaliska fredens afslutande har Kristina, i följe af Chanuts förespeglingar, en längre tid äflats at medelst sändningar af svenska hbjelptroppar inblanda Sverige i Frankrikes krig, så de inbördes som de med Spanien. Men det var just rådspartiet det aristokratiska, som lyckades att genom envis: och långvarigt motstånd omintetgöra förslaget. — Vidare: Kristina yttrade 1649 mycken benägenhet att, om hon mäktat, bispringa engelska konungahuset i striden mot folkpartiet; men Oxenstjerna arbetade deremot. — Vidare medelst sina stämplingar genom Roc och Radziejettssky och sin erbjudna hjelp åt kossackerna 1652, gaf Kristina åt Poien en af intet behof påkallad, men dock ganska betydlig krigsanledning, och hade troligen derigenom inryckt Sverige i strid mot samma makt, så fremt ej Johan Kasimirs köld och försiglighet samt stämplingarnes förtidiga upptäckande hindrat utbrottet. — Vidare genom uppträdet mellan Juel och Ulfeld gaf Kristina åt konungen af Danmark en ganska sårande krigsanledning; hvarförutan hon sjelf på fullt allvar i rådet öfverlade om och önskede engripa Danmark, men mötte motstånd af rådspartiet; ja en samtidig trovärdig källa (det är sjelfva Montecuculis relation 1654) yttrade, att en bland orsskerna till Kristinas missnöje med Sverige var harmen deröfver, att Oxenstjernska partiet tvang henne till fredlig förlikning med Brandenburg och Danmark, då hon likväl ville med krig angripa, isynnerhet det sednare. — Vidare: de sista dagarna af sin regering gaf hon genom det mest djerfva och sårande uppförande åt dåvarande portugisiska regering en verklig uppmaning till krig. — Slutligen några månader före sin afsägelse började hon sjelf det Bremiska kriget, och det utan rådets hörande eller ens vetskap. Efter betrak!andet af dessa facta är det ju den största historiska orimlighet att tala om Kristinas fredskärlek, och att påstå, det hon för densamma nedlade kronan eller, som det heter, vek undan för krigets nödvändighet? I tidskriften Frey 1842 sid. 504 finnas för dessa Fryxells uppgifter källorna angifna. Många af dem ligga ej djupare, än i de tryckta skrifterna af Chanut, Archenbolis, Theat. Europ m.fl. Likväl hafva dessa vigtiga facta blifvit af nästan alla sednare tiders häfdatecknare med flit eller af glömska förtegade. De passade ej heller rätt väl tillhopa med systemet att förgylla konungamaktens och svärta aristokratiens tillgöranden. I hr Geijers framställning af drottning Kristinas historia hafva vi icke funnit ett ord om dessa Kristinas sednare krigsplaner. Vi älska att tro, det hans tystnad i så vigtigt ämne härrört endast från okunnighet; och vi uppfordras till denna mildare tydning genom de många och betydliga misstag, hr G. begått i frågorna om kronogodsförsäljningen, om regeringsformen 4634, om de till greflig eller friherrlig värdighet upphöjda personerna, m. m., hvilka misstag visa, att han icke studerat detta tidehvarfs källor så noga, som erfordras för att kunna öfver de:samma fälla ettiallo tillförlitligt omdöme. Men hvad skall man nu säga om hans respondent hr Bergfalk? Ofvanstående facta, rörande Kristipas sednare krigsplaner, äro redan framdragna i Fryxells Berättelser, om hvilka hr B. visat sig hafva tagit kännedom. De äro ytterligare diskuterade i Frey, i bvi:cken tidskrift hr B. är medarbetare. De äro slutligen anvisade i första häftet om Aristokratfördömandet, hvilket hr B. recenserat. — Hela det läsande Sverige kan dem snart utantill, och sjelfva hr Geijer har mot dessa skäl stillatigande låtit sin sats falla. Men hr Bergfelk hör icke, ser icke dessa dagsklara facta, utan blundar och ropar, att G. bar rätt, och att det verkligen var af kärlek till freden, som Kristina nedlade spiran, att det var för krigets nödvändighet som hon vek undan! Se, det kan man kalla jurare in verba magislri, det är ett devouement quand måeme. Salige äro de, som icke se, och dock tro! Art. VIII. Fryxell her i sina Berättelser flerestädes sagt, det aristokratien troligen ämnade i någon mån inskränka Kristinas magt; men att planen, om den fanns, dock misslyckades. Hr Be:gfalk anför detta som ett bevis för hr Geijers öfverdrifna uttryck, valt Kristina ryckte spiran ur aristokratiens hand. Om denna hr Bergfalks förklaring skulle gälla, så kunde mean med samma skal skga, att Carl XIV KSR DNE TSAREN ROSES ENTITET 1