när jag möter henne i bergen? De säga ati
hon länge bott i grottan, nära berget le Follet
— Härad är det för en qvinna? frågade Mau-
rice med lifligt deltagande.
— Det är en vild varelse, som talar vid in-
gen och som ingen känner. Hon bor helt en-
sam, en fjerdedels mil härifrån, på et vildt.
otillgängligt ställe, som hon aldrig lemnar, un-
dantagandes tvenne gånger i månaden, då hon
vandrar till la Grave, för att köpa sig mat. Jag
får säga er att hon icke hir det bästa rykte
om sig, utan går och gäller för en trollpacka,
lika mycket som för en galning. Jag tv flar
på att bon kan säga er nå;onting godt och dug-
ligt; dessutom är hon just icke talsam. I alla
fall kan Pierre icke ha så orätt: den der gum-
man har varit i landet längre än vi, och hon
tord2 möjligen kunna ge er någon upplysning
om dem, efter hvilka pi frågar.
— Men bur heter den der arma varelsen?
— O min Gud! ni kan kalla hexne kur ri
vill. Det bryr hon sig ieke om. Man kallar
henne den stora gumman, den galna i klippan
trollpsckan vid le Follet. Imedlertid har jag
hört sägas att hon heldre skall svara på til-
ropet Mergot, eller Marguerite, än på något
annat.
Då den unge Peyras hörd: namnet Margue-
rite, s,ratt ban till.
— J.g skall genast gå att uppsöka henne,
sade han ifrigt. Var god och visa mig vägen.
— Väsen är icke lätt att firdas. Men Pierre,
gossen kär, skall följa herrn, ehuru han är föga
min om att nalkas den galna.
— Han skall få hederligt betaldt. Men för