när jag möter henne i bergen? De säga ati hon länge bott i grottan, nära berget le Follet — Härad är det för en qvinna? frågade Maurice med lifligt deltagande. — Det är en vild varelse, som talar vid ingen och som ingen känner. Hon bor helt ensam, en fjerdedels mil härifrån, på et vildt. otillgängligt ställe, som hon aldrig lemnar, undantagandes tvenne gånger i månaden, då hon vandrar till la Grave, för att köpa sig mat. Jag får säga er att hon icke hir det bästa rykte om sig, utan går och gäller för en trollpacka, lika mycket som för en galning. Jag tv flar på att bon kan säga er nå;onting godt och dugligt; dessutom är hon just icke talsam. I alla fall kan Pierre icke ha så orätt: den der gumman har varit i landet längre än vi, och hon tord2 möjligen kunna ge er någon upplysning om dem, efter hvilka pi frågar. — Men bur heter den der arma varelsen? — O min Gud! ni kan kalla hexne kur ri vill. Det bryr hon sig ieke om. Man kallar henne den stora gumman, den galna i klippan trollpsckan vid le Follet. Imedlertid har jag hört sägas att hon heldre skall svara på tilropet Mergot, eller Marguerite, än på något annat. Då den unge Peyras hörd: namnet Marguerite, s,ratt ban till. — J.g skall genast gå att uppsöka henne, sade han ifrigt. Var god och visa mig vägen. — Väsen är icke lätt att firdas. Men Pierre, gossen kär, skall följa herrn, ehuru han är föga min om att nalkas den galna. — Han skall få hederligt betaldt. Men för