dels ifrån sjömilitiekontoret korvettens mönste rulla, upptzgande besättningen 434 personer, ti namn och yrken med den anmärkning, att sekund löjtnant Afzeius afgått ifrån korvetten i S:t Bar thelemy, dels ock en skrifvelse ifrån chefsembete vid Kongl. marinregementet, hveruti till krigsrät ten öfverlemnas 40 st. förteckningar å de bevä ringsoch munderingspersedlar, som det tilltjens görisg å korvetten kommenderade manskap af sam ma regemente, enligt qvitterade beklädnadspolettei innehade, rhed tillkännagifvande, att till korvette äfven utlemrnatls en messingstrumma, set alt kro novärdet å dessa persedlar blifvit af chofsembete ifrån flottans sjömilitiekontor infordradt; hvilk handlingar, som upplästes, skulle åtfölja undersök ningen efter dess afslutande, På hemställan af aktor, förordnade krigsrätten att målet skulle fredagen den 7 dennes kl. 10 f. m vinna ytterligare handläggning, hvarvid parter oc vittnen antyddes att ånyo sig inställa, Make oci Möllberg försedde med behörigt frejdebetyg. (Forts, följer.) HERR PROF. FRYXELLS SVAR PÅ HERI PROF, BERGFALKS RECENSION I FREY, rörande stridskrifterna om Aristokratfördömandet. Såsom våra läsare påminna sig, hafva vi del för egen del recenserat de emellan Geijer oci Fryxell vexlade skrifterna om det s. k. Aristo kratfördömandet i svenska historien, del:, nä en kritik häröfver blef synlig i Frey, författac af hr B—Ik, meddelat vår publik valda stycken af denna. Då hr Fryxell härefter i Svenska Minerva lät artiklar inflyta såsom svar på hr B:s recension i Frey, ansågo vi opartiskheten fordra, att äfven införa dem i Aftonbladet, hvarjemte vi bifogade de anmärkningar hvartill vi funno oss föranlåtna. Sålunda framskredo vi till och med Art. VI; men afbröto här, emedan hr F. sjelf lät en tid förflyta innan han införde något vidare i Minerva. Di slutligen nya artiklar uppträdde, men utan utsättande af slut, och ingen således kunde veta huru lång denna serie månde blifva, beslöto vi att dröja med det vidare aftryckandet, tills ett definitivt slut möj!igen visade sig, på de! ej nya afbrott måtte inträffa, ofördelaktiga både för läsare och för hr F., författaren sjelf, enär sammanhanget dymedelst lopp fara att förloras. Nu bar hr F. ändtligen utgifvit till och med Art. XXIYV, och dervid tillika sagt, att han tog afsked af hr Bergfalk. Dermed är väl icke ändock afgjordt, att ej hr F. än vidare återkommer; men tillräckligt skäl förefinnes likväl nu för oss att uppfylla löftet om dessa artiklars reproducerande ifrån och med J4 VIL Hr prof. Bergfalk har under tiden till Aftonbladet inlemnat ett egetsvar till hr F., hvarföre vi skola införa detta efter de F:ska artiklarne. För egen del behöfva vi icke beledsaga dessa med anmärkningar, då sådana numera komma från första hand. Hr F:s artiklar VII—XXIV låta som följer: Art. VM. Herr G. har sagt: Kristina vek för denna (krigets) nödvändighet undan, d. v. s. Kristina mnedlade sin spira, för att undvika nödvändigheten att inblanda Sverige i ett nytt krig. Fryxell har ogillat detta hr G2ijers vidunderliga påstående och anfört exempel, huru Kristina, i stället för att frukta och undvika kriget, gång på gång sökte inveckla och verkligen också en gång invecklade Sverige i ett nytt krig, och det allt mot rådets vilja. Prof. Geijer har mot dessa Fr:s anmärkninga: icke anfört någonting till försvar för sin sats. Hr Bergfalk har deremot i hans ställe upp: trädt; men hela denne sednares försvar bestär i den anmärkningen, att, astän Kristina i ögonblick af hänförelse önskat krig, så h:r hon dock i den pallvarsamma besinningens stunder sökt undvika det.n — Se der hela försvaret för den vidunderliga satsen! ! Fryxell svarar derpå, att hr Bergfalk kan af Chbanut finna, huru Kristinss försök till Sveriges inblandande i fransyska oroligheterna var icke blott ett verk af ögonblickets hänförelse, utan en i flera månader byst och envist fortsatt plan. Hr B. kan äfven erhålla många andra vittnesbörd om Kristinas ofta återkommande, af rådet alltid motarbetade försök att inveckla riket i nya krig; hvilka försök visa en hos henne fortgående bevågenhbet för pya krigsrörelser. För den läsande allmänhetens skull, vilja vi tilllägga några ord för att upplysa det sätt, hvarpå denna intressanta punkt i vår historia blifvit behändlad. Att Kristina påskyndade frederna 4645 och 4648 är allmänt kändt. Att hon dertill drefs icke blott af kärlek till freden, utan ock af ovilja och afund mot Oxenstjerna, samt förledd af Frankrikes och franske smickraren Chanuts hotelser, och att hon derföre, tvertemot Oxenstjernas råd, åtnöjdes med mindre fördelar, än dem Sverige biiligtvis bordt erhålla; allt detta har för den i saken något bevandrade länge varit bekant. Men detta är också allt, hvad man vanligtvis vetat angående Kristinas fredseller kiigskärlek. Den hos sednare tiders svenska häfdatecknare vanliga benägenheten för konNnNncamakton Arh Ahanävonhaton mat aristankratian