dels ifrån sjömilitiekontoret korvettens mönste
rulla, upptzgande besättningen 434 personer, ti
namn och yrken med den anmärkning, att sekund
löjtnant Afzeius afgått ifrån korvetten i S:t Bar
thelemy, dels ock en skrifvelse ifrån chefsembete
vid Kongl. marinregementet, hveruti till krigsrät
ten öfverlemnas 40 st. förteckningar å de bevä
rings- och munderingspersedlar, som det tilltjens
görisg å korvetten kommenderade manskap af sam
ma regemente, enligt qvitterade beklädnadspolettei
innehade, rhed tillkännagifvande, att till korvette
äfven utlemrnatls en messingstrumma, set alt kro
novärdet å dessa persedlar blifvit af chofsembete
ifrån flottans sjömilitiekontor infordradt; hvilk
handlingar, som upplästes, skulle åtfölja undersök
ningen efter dess afslutande,
På hemställan af aktor, förordnade krigsrätten
att målet skulle fredagen den 7 dennes kl. 10 f. m
vinna ytterligare handläggning, hvarvid parter oc
vittnen antyddes att ånyo sig inställa, Make oci
Möllberg försedde med behörigt frejdebetyg.
(Forts, följer.)
HERR PROF. FRYXELLS SVAR PÅ HERI
PROF, BERGFALKS RECENSION I FREY,
rörande
stridskrifterna om Aristokratfördömandet.
Såsom våra läsare påminna sig, hafva vi del
för egen del recenserat de emellan Geijer oci
Fryxell vexlade skrifterna om det s. k. Aristo
kratfördömandet i svenska historien, del:, nä
en kritik häröfver blef synlig i Frey, författac
af hr B—Ik, meddelat vår publik valda styc-
ken af denna. Då hr Fryxell härefter i Sven-
ska Minerva lät artiklar inflyta såsom svar på
hr B:s recension i Frey, ansågo vi opartisk-
heten fordra, att äfven införa dem i Aftonbla-
det, hvarjemte vi bifogade de anmärkningar
hvartill vi funno oss föranlåtna. Sålunda fram-
skredo vi till och med Art. VI; men afbröto
här, emedan hr F. sjelf lät en tid förflyta in-
nan han införde något vidare i Minerva. Di
slutligen nya artiklar uppträdde, men utan ut-
sättande af slut, och ingen således kunde veta
huru lång denna serie månde blifva, beslöto
vi att dröja med det vidare aftryckandet, tills
ett definitivt slut möj!igen visade sig, på de!
ej nya afbrott måtte inträffa, ofördelaktiga både
för läsare och för hr F., författaren sjelf, enär
sammanhanget dymedelst lopp fara att förloras.
Nu bar hr F. ändtligen utgifvit till och med
Art. XXIYV, och dervid tillika sagt, att han tog
afsked af hr Bergfalk. Dermed är väl icke än-
dock afgjordt, att ej hr F. än vidare återkom-
mer; men tillräckligt skäl förefinnes likväl nu
för oss att uppfylla löftet om dessa artiklars
reproducerande ifrån och med J4 VIL
Hr prof. Bergfalk har under tiden till Af-
tonbladet inlemnat ett egetsvar till hr F., hvar-
före vi skola införa detta efter de F:ska artik-
larne. För egen del behöfva vi icke beledsaga
dessa med anmärkningar, då sådana numera
komma från första hand.
Hr F:s artiklar VII—XXIV låta som följer:
Art. VM.
Herr G. har sagt: Kristina vek för denna (kri-
gets) nödvändighet undan, d. v. s. Kristina mned-
lade sin spira, för att undvika nödvändigheten att
inblanda Sverige i ett nytt krig.
Fryxell har ogillat detta hr G2ijers vidunderliga
påstående och anfört exempel, huru Kristina, i stäl-
let för att frukta och undvika kriget, gång på gång
sökte inveckla och verkligen också en gång inveck-
lade Sverige i ett nytt krig, och det allt mot rå-
dets vilja.
Prof. Geijer har mot dessa Fr:s anmärkninga:
icke anfört någonting till försvar för sin sats.
Hr Bergfalk har deremot i hans ställe upp:
trädt; men hela denne sednares försvar bestär i
den anmärkningen, att, astän Kristina i ögonblick
af hänförelse önskat krig, så h:r hon dock i den
pallvarsamma besinningens stunder sökt undvika det.n
— Se der hela försvaret för den vidunderliga satsen! !
Fryxell svarar derpå, att hr Bergfalk kan af
Chbanut finna, huru Kristinss försök till Sveriges
inblandande i fransyska oroligheterna var icke blott
ett verk af ögonblickets hänförelse, utan en i flera
månader byst och envist fortsatt plan. Hr B. kan
äfven erhålla många andra vittnesbörd om Kristi-
nas ofta återkommande, af rådet alltid motarbetade
försök att inveckla riket i nya krig; hvilka försök
visa en hos henne fortgående bevågenhbet för pya
krigsrörelser.
För den läsande allmänhetens skull, vilja vi till-
lägga några ord för att upplysa det sätt, hvarpå
denna intressanta punkt i vår historia blifvit be-
händlad.
Att Kristina påskyndade frederna 4645 och 4648
är allmänt kändt. Att hon dertill drefs icke
blott af kärlek till freden, utan ock af ovilja och
afund mot Oxenstjerna, samt förledd af Frankrikes
och franske smickraren Chanuts hotelser, och att
hon derföre, tvertemot Oxenstjernas råd, åtnöjdes
med mindre fördelar, än dem Sverige biiligtvis
bordt erhålla; allt detta har för den i saken något
bevandrade länge varit bekant. Men detta är också
allt, hvad man vanligtvis vetat angående Kristinas
freds- eller kiigskärlek. Den hos sednare tiders
svenska häfdatecknare vanliga benägenheten för ko-
nNnNncamakton Arh Ahanävonhaton mat aristankratian