-—— Jm —— —OmBJ— — OJ
det de voro nödens och eländets hemvst. För
öfrigt syntes ingen bergsbo, ingen nybyggare;
stället tycktes för slitid vara invigdt åt tystna-
den och glömskar.
Då baronessan de Peyras varseblef denna t:fle,
den hon varit så långt ifrån att vänta sig, ut-
göt hon bitra tårar.
— Du hade rätt, min son! ropide hon, för-
tvflad; den kloke och rältrådige man, som al
denna rysliga ödemark hade gjort en öfverflö-
dets och glädjens fristad, finns icke mera till.
Sikert är han längesedan död. Asynen af denna
förödelse kunde ej annat än döda honom.
Maurice hade stigit af hästen, i afvaktan att
hans mor skulle säga bonom, huru han borde
förhålla sig.
— Min mor, szde han, efter ett ögonblicks
tystnad; ni ser att jag hade rätt, då jog här
fruktade någon stor Jedsamhet. Men — jag besvär
a — uthärda äfven denna sista olycka md
samma ståndaktigbet, som alla de föregående
och lika modigt som jzg. Så linge jag lefver,
skall min goda mor 6j behöiva bjep ech stöd
af någon annan än mig.
— Det är icke öfver mig sjelf; icke ens öf-
ver dig, som jag gråter, yttrade den sjukaien
ton af lätt förebråelse. Jag tänkte blott på dem,
då jag varseblef denna stora förödelse. Barn,
du vet icke, du fattar icke i huru stor förbin-
delse jag stod hos de:sa menniskor, som san-
nolikt ej mer äro till.
Meurice nedsärkte hufvudet, utan att svara
— Min mor, sade han ändtligen, hvad äs
att göra?
— Kanske är icke alt hopp förloradt, sade