-—— Jm —— —OmBJ— — OJ det de voro nödens och eländets hemvst. För öfrigt syntes ingen bergsbo, ingen nybyggare; stället tycktes för slitid vara invigdt åt tystnaden och glömskar. Då baronessan de Peyras varseblef denna t:fle, den hon varit så långt ifrån att vänta sig, utgöt hon bitra tårar. — Du hade rätt, min son! ropide hon, förtvflad; den kloke och rältrådige man, som al denna rysliga ödemark hade gjort en öfverflödets och glädjens fristad, finns icke mera till. Sikert är han längesedan död. Asynen af denna förödelse kunde ej annat än döda honom. Maurice hade stigit af hästen, i afvaktan att hans mor skulle säga bonom, huru han borde förhålla sig. — Min mor, szde han, efter ett ögonblicks tystnad; ni ser att jag hade rätt, då jog här fruktade någon stor Jedsamhet. Men — jag besvär a — uthärda äfven denna sista olycka md samma ståndaktigbet, som alla de föregående och lika modigt som jzg. Så linge jag lefver, skall min goda mor 6j behöiva bjep ech stöd af någon annan än mig. — Det är icke öfver mig sjelf; icke ens öfver dig, som jag gråter, yttrade den sjukaien ton af lätt förebråelse. Jag tänkte blott på dem, då jag varseblef denna stora förödelse. Barn, du vet icke, du fattar icke i huru stor förbindelse jag stod hos de:sa menniskor, som sannolikt ej mer äro till. Meurice nedsärkte hufvudet, utan att svara — Min mor, sade han ändtligen, hvad äs att göra? — Kanske är icke alt hopp förloradt, sade