Jting utan att söka personligheter. I sjelfva sa I ken deremot förekommer här, att ett rykte Isom redan länge varit gängse bland allmänhe ten, offentligen framställes till ett protokoll såsom ett bland motiverna till den behandling I Sjöberg undergått. Lemnande derhän, huruvid: sjelfva framställningen vid ett sådant tillfäll var rättsenlig, kan det likväl ej bestridss at beskyl!ningen på det ömtåligaste rörer Sjöbergs goda namn och rykte, eller med andra ord dess frejd. Nu är det visserligen i Tryckfrihetslagen till. låtet för hvilken svensk man som helst att ut gifva en tidning, men dervid förutsättes likvä ett enda vilkor, nemligen att han skall var: välfrejdad. I fall man nu icke fattar detta orc i en så in kränkt mennz, som skulle det blot betyda att icke vara straffad för nesligt brott utan äfven att vara 2nsedd såsom ärlig och oberyktad, så kunne vi omöjligen finna annat, är att i samma ögonblick den omnämnda beskyll ningen blilvit framställd inför samma auktoritet som har att i främsta rummet befatta sig med förseelser af den art som här vidrördes, i samma ögonblick iuträdde äfven ett nytt stadium, både för de öfriga tidningarne att söka för hr Sjöberg ådagalägga behofvet att frigöra sig från en sådan beskyllning, och för Sjöberg sjolf att ins2 nödvändigheten deraf. Han säger väl at! han icke är ömtålig för sin personlighet och att han böjer sig lugnt under domen, men detta är, så vidt vi begripa, en alltför låogt gången resignation, som snarare viltnar om moralisk likgiltighet, enär ingenting kan vara angelägnare än att ega ett godt namn och rykte. Om derföre hr Sjöberg, :å om han säger, har lätt att ifrån sina fordna priscipaler förskaffa sig intyg öfver beskyilaingeas sanningslöshet, så bör han, enligt vår öfvertygelse, icke beler dröja, att för sin egen skull sjelfmant göra detta ju förr dess heldre, utan afseende på hvad han sedan kan bafva otaldt med hr S:n för beskyl:ningen. Att Söndagsbladet söker gifva saken den färg, som om Afionbiadet hade varit snart sagdt uppfinnare af ryktet, är således blott en af de vanliga vändningarne i Söndagsbladets polemix, som bär hjelper föga, heldst sedan vi ru visst, att Aftonbladet för det första icke omnämnt ryktet förr, än det kom till polisens protokoll eller ens då annor!unda, än gezom förhörets refererande, och sedermera icke ens derom yttrat någon egen öfvertygelse, utan blott, under upptagande af det notoriska factum att ryktet allmänt existerat, föreställt Söndsgsbladet vigten för dess utgifvare att icke lemna saken alldeles på den punkt der den nu b fioner sig, i följd af den förutnämnda tilldragelsen vid förhöret. Att kalla deita hån eller smädelse eller förföljelse kan ej bevisa annat, än att Söndagsbladet är af olika tanka med allmänhe:en om den betydelse af en oklandrad frejd, framörallt när man dristar framträda med anspråken af en ridderlig kämpe för rättvisan. Förutsättom slutligen, att Aftonbladet icke hade framställt någon uppmaning till hr Sjöberg och denne i följd deraf, såsom ej ömtålig för sin personlighet, tigit stilla öfver den till polisförböret gjorda beskyillningen och böjt sig lugn under domen — hvad hade resultatet deraf blifvit? Utan trifvel att allmärheten kär tilllämpat ordspråket: den som tiger, han samtycker, och att ett rykte, som Sjöberg nu är satt i tillfälle a!t vederlägga, om han kan det, då hade antagits såsom af bonom sjelf medgifvet och konstateradt. Minne detta varit bittre för honom sjel:? At det föregående följer väl icke ati Söndsgsbladets utgiivare, om han ock kan producera det ifrigavarande frejdebetyget, dermed löst sig ifrån alla de fula märken, som vidhäfta honom i egenskap af publicist. Det är icke ens sagdt att i sistnämnde hänseende någon personlig orlofssedel rörande enskild vandel kan betydligt förbättra en sjunken publicistisk reputation; men detta är I alia fali något som med en ailvarlig vi!ji och fast föresats bör kunna förbättras, och just derföre — oxa en gnista af en sådan föresats finne : om de nu inträffade tillfälligheterna kunna, :åsom de synas böra det, lemna en väckelse härtill hos Söndagsbladets utgilvare, så måste ban isamma mån sjelf finna angelägenheten af alt icke något personiigt binder från äldre tider i almänhetens omdöme gör en mera tillfredsställande framtid för honom omöjlig ). reed i ) Hr Sjöberg har visserligen äfven sökt insinuera, att vi velat tvinga honom att visa renheten af sin vandel i allmänhet alltifrån dentid han stigit ur vaggan; men att vi icke ens med någon allusion tiPåtit oss ett sådant inträngande på det enskilda lifvets omräde, är kändt af alla A tonbladets läsare; och denna förtydning behöf