ledamöter af bandelskam zaren och munici)!rådet i Paris, samt flere jurnalister, förenade för att bringa den utmärkte mannen sin hyllning. Hertigen 2f Harcourt presiderade, och Horace Say, son af den berömde författaren i statseko nomien, föreslog skålen för den firade gästen. Det skedde i följande vackra ordalag: Ea skål för Richard Cobden. Behöfver jag väl, mina herrar, tillägga några ord lill dem, jag nu uttalat? Detta namn är i hvar mans mun; det väcker hos hvar och en af oss samma känslor, samma sympethier, samma tankar. Cobden! det är för oss den hänförande tefl:n af feodalismens fortskyndande fall i England, under det sunda förnuftes väldiga slag. Cobden! det är arbetarens frigörelse, com i utbytets fribet skall finna fultibordan af sin heliga ezsande ritt till frutten af sitt arbete. Cobden! det är verldens fred, genom de band, som den fria handeln kuyter emellan alla folkslag. Siutliger, mina herrar, Cobden! det är midt ibland oss detta förbund, som genom 7 irs ibärdighet, talang, mod, genomfört en af de största hvälfningar, till hvilka den nyare tiden varit vittne. Det resultat, som vunnits, kar icke blott varit afskaffandet af de orättrådiga spanmålslagarne, utan äfven, hvad som är af vigt för heia verlden, införandet af den stora grundsatsen: hendelaos frihet. Det som blifvit användt, bar varit diskussionen, utbredd öfser hela landet: en diskussion, som skingrat fördomerne cch besegrat de sofismer, som oupphör ligen idislades af monopolets vinningslystne förfäktare; en diskussion i t vilken Villiers, Fox, Wilson och Bright visat, at den högsta viltaligheten är den, som stödjer sig på sanningen och föröktar mensklighetens sak. Lå:om oss derföre glädja oss öfver, att i dag i vår krets äga honom, som i sjelfva verket var förbundets själ, och som genom sin ädla karakter, sitt miktiga ord cch sin oemotståndliga bevisningskraft mer än någon annan bidragit till den vunna segren. (Lfligt bifall.) Skål för Richard Cobden! Hr Cobden uppläste härefter följande skriftliga svar på fransyska, emedan han ej talar delta språk med nog ledighet för att derpå Lunna uttrycka sig x fempore vid ett sådant tillfälle, som detta. Han yitrade sig på följande sä.t: Mina herrar. Jag är ledsen, attidenna samling talas tvenre språk, der jag är säker att dock hiertat bot: är ett. Redan under vanliga förbållanden skulle det vara för mig svårt, att gifva ord åt de känslor, som i denna sturvd litva mig; huru vore det mig vil möjligt att uit:ycka dera i ett språk, som jag olyckligtvis ej med lätthet talar. Mina herrar! Jag ber eder tro, att jag i djupet af min själ är erkänsam för det vänliga sat, hvarpaå J upptagit de alltför emickrande nttrycv, med hvilka eder aktningsvärde president infört mig till eder bekantskap. — Tillåten mig att åt andra än mig sjelf tiliesna en stor del af denna välvi!ja Jag är endast en obetydlig arbetare bland en mängd andra af vida större förtjenst, som länge arbetat för framgången af en stor och välgörande grundsats. Tillåten mig, att i mina frånvarande medarbetares namn tacka eder för den sympathi, J visen oss. Men sedan jag frånsagt mig all ute-lutande förtjenst i det verk, som bliifsit fulibragdt, må det vara mig tillåtet, att, utan egenkärlek, bekänna att jag delar denna församlings åsigter om vigten af den seger, vi vunnit Den fria handeln är ytterligare en artikel, tillagd menskliga frihe:ens magna charta. Det är eti nytt minnesmärke, upprest på den väg folken vandra, för att bära vittnesbörd om civilisationens framsteg i det 49:e århundradet. Vi hafva redan eröfrat samvetsfribeten, ordets frihet, pressens sjelfständighet; vi äro nu i besittning af industriens frihet, och jag bör erkänna, alt jag aldrig kunnat anse mig såsom medborgare i ett fullkomligen fritt land, så länge moropo!et, deita sista slafveriets brännmärke, beröfvat mina landsmän den rättvisa vedergäliningen för deras arbete och skicklighet. Mina heriar, jag talar här såsom engelsman och om engelsmännens rättigbeter; det tillhör mig icke att uppträda inför eder under någon annan titel. Jag tillbör ingen propaganda. J skolen göra oss den rättvisan att erkänna, att under vår strid hafva vi noga hållit oss inom våra nationela gränser; vi hafva aldrig sökt bjelp utifrån, eller yrkat att man bordelc stipulera vilkor med de andra folken. Och det lj; är min uppriktiga tanka, att i dylika företag leder all inblandning af främmande elementer !: endast till att inveckla striden, att försena och göra framgången osäker. Gifre Gud, att ala de andra folken vore lemnade i samma frihet, af pu ee eg oa ee ( 1 Z 6 J t l S h