ledamöter af bandelskam zaren och munici)!-
rådet i Paris, samt flere jurnalister, förenade för
att bringa den utmärkte mannen sin hyllning.
Hertigen 2f Harcourt presiderade, och Horace
Say, son af den berömde författaren i statseko
nomien, föreslog skålen för den firade gästen.
Det skedde i följande vackra ordalag:
Ea skål för Richard Cobden.
Behöfver jag väl, mina herrar, tillägga några
ord lill dem, jag nu uttalat?
Detta namn är i hvar mans mun; det väc-
ker hos hvar och en af oss samma känslor,
samma sympethier, samma tankar.
Cobden! det är för oss den hänförande tefl:n
af feodalismens fortskyndande fall i England,
under det sunda förnuftes väldiga slag. Cob-
den! det är arbetarens frigörelse, com i utby-
tets fribet skall finna fultibordan af sin heliga
ezsande ritt till frutten af sitt arbete. Cobden!
det är verldens fred, genom de band, som den
fria handeln kuyter emellan alla folkslag.
Siutliger, mina herrar, Cobden! det är midt
ibland oss detta förbund, som genom 7 irs ibär-
dighet, talang, mod, genomfört en af de största
hvälfningar, till hvilka den nyare tiden varit
vittne. Det resultat, som vunnits, kar icke
blott varit afskaffandet af de orättrådiga span-
målslagarne, utan äfven, hvad som är af vigt
för heia verlden, införandet af den stora grund-
satsen: hendelaos frihet. Det som blifvit an-
vändt, bar varit diskussionen, utbredd öfser
hela landet: en diskussion, som skingrat fördo-
merne cch besegrat de sofismer, som oupphör
ligen idislades af monopolets vinningslystne för-
fäktare; en diskussion i t vilken Villiers, Fox,
Wilson och Bright visat, at den högsta vilta-
ligheten är den, som stödjer sig på sanningen
och föröktar mensklighetens sak.
Lå:om oss derföre glädja oss öfver, att i dag
i vår krets äga honom, som i sjelfva verket
var förbundets själ, och som genom sin ädla
karakter, sitt miktiga ord cch sin oemotstånd-
liga bevisningskraft mer än någon annan bidra-
git till den vunna segren. (Lfligt bifall.)
Skål för Richard Cobden!
Hr Cobden uppläste härefter följande skrift-
liga svar på fransyska, emedan han ej talar delta
språk med nog ledighet för att derpå Lunna
uttrycka sig x fempore vid ett sådant tillfälle,
som detta. Han yitrade sig på följande sä.t:
Mina herrar.
Jag är ledsen, attidenna samling talas tvenre
språk, der jag är säker att dock hiertat bot:
är ett. Redan under vanliga förbållanden skulle
det vara för mig svårt, att gifva ord åt de
känslor, som i denna sturvd litva mig; huru
vore det mig vil möjligt att uit:ycka dera i ett
språk, som jag olyckligtvis ej med lätthet talar.
Mina herrar! Jag ber eder tro, att jag i
djupet af min själ är erkänsam för det vänliga
sat, hvarpaå J upptagit de alltför emickrande
nttrycv, med hvilka eder aktningsvärde presi-
dent infört mig till eder bekantskap. — Tillåten
mig att åt andra än mig sjelf tiliesna en stor del
af denna välvi!ja
Jag är endast en obetydlig arbetare bland
en mängd andra af vida större förtjenst, som
länge arbetat för framgången af en stor och
välgörande grundsats. Tillåten mig, att i mina
frånvarande medarbetares namn tacka eder för
den sympathi, J visen oss. Men sedan jag från-
sagt mig all ute-lutande förtjenst i det verk,
som bliifsit fulibragdt, må det vara mig tillåtet,
att, utan egenkärlek, bekänna att jag delar denna
församlings åsigter om vigten af den seger, vi
vunnit Den fria handeln är ytterligare en ar-
tikel, tillagd menskliga frihe:ens magna charta.
Det är eti nytt minnesmärke, upprest på den
väg folken vandra, för att bära vittnesbörd om
civilisationens framsteg i det 49:e århundradet.
Vi hafva redan eröfrat samvetsfribeten, ordets
frihet, pressens sjelfständighet; vi äro nu i be-
sittning af industriens frihet, och jag bör er-
känna, alt jag aldrig kunnat anse mig såsom
medborgare i ett fullkomligen fritt land, så
länge moropo!et, deita sista slafveriets bränn-
märke, beröfvat mina landsmän den rättvisa
vedergäliningen för deras arbete och skicklig-
het. Mina heriar, jag talar här såsom engels-
man och om engelsmännens rättigbeter; det
tillhör mig icke att uppträda inför eder under
någon annan titel. Jag tillbör ingen propaganda.
J skolen göra oss den rättvisan att erkänna,
att under vår strid hafva vi noga hållit oss
inom våra nationela gränser; vi hafva aldrig
sökt bjelp utifrån, eller yrkat att man bordelc
stipulera vilkor med de andra folken. Och det lj;
är min uppriktiga tanka, att i dylika företag
leder all inblandning af främmande elementer !:
endast till att inveckla striden, att försena och
göra framgången osäker. Gifre Gud, att ala
de andra folken vore lemnade i samma frihet,
af pu
ee eg oa ee
(
1
Z
6
J
-
t
l
S
h