Man trängdes omkring kenungen i Pelvoux
för att icke förlora rågot enda af bauz ord.
— Då min far hade upptöckt denna grufva
återtog han, ville hars dystra lyane och han
menniskohat i början förmå honom att för all
tid afligsna sig från densamma och för ingen
hvem det vara månde, upptäcka hemligbetei
af des3 tillvaro. Men sedermera, då hans hjer
tas blödande sår började någorlunda läkas, oc
då lugnare dagar hade förmildrat bans tankar
bitterhet, afstod han från sitt beslut och hai
försmådde icke längre att begagna sig aldenn
omätliga skatt, som slumpen hade bringat i ban
händer. Men han föresatte sig sjelf att endas
vara förvaltare af dersa rikedomar, och hal
gjorde en helig ed för sig och sina efterkom
mande, att den dag dessa skatter skulle kunn
bli en källa till olyckor och brott, skulle d
bringas undan all beröring med den öfrig
menskligheten.
Det var i detta ändamål som han tillredd
denna mina, af hvars förfärliga explosion j nys
hafven sett verkan. Denna samma ed, son
han aflagt inför Gud och sitt samvete, affor
drade han äfven mig, så snart ban bunnit rät
öfvertyga sig om att jag förmådde motstå äre
lystnadens och egecnyttans lockelser. Då förs
var det han för mig upptäckte sin hemlighet!
Han lit mig vid sin dödssing upprepa eden
och det är denna heli.a ed, som jag nu, ialla
eder åsyn, uppfyllt. Hurudant än menniskor
nas omdöme må bli öfver den handling jag be
gått, så eger jag åtminstone medvetandet at
hafva uppfyilt min pligt, och jag ångrar mi
icke.