Man trängdes omkring kenungen i Pelvoux för att icke förlora rågot enda af bauz ord. — Då min far hade upptöckt denna grufva återtog han, ville hars dystra lyane och han menniskohat i början förmå honom att för all tid afligsna sig från densamma och för ingen hvem det vara månde, upptäcka hemligbetei af des3 tillvaro. Men sedermera, då hans hjer tas blödande sår började någorlunda läkas, oc då lugnare dagar hade förmildrat bans tankar bitterhet, afstod han från sitt beslut och hai försmådde icke längre att begagna sig aldenn omätliga skatt, som slumpen hade bringat i ban händer. Men han föresatte sig sjelf att endas vara förvaltare af dersa rikedomar, och hal gjorde en helig ed för sig och sina efterkom mande, att den dag dessa skatter skulle kunn bli en källa till olyckor och brott, skulle d bringas undan all beröring med den öfrig menskligheten. Det var i detta ändamål som han tillredd denna mina, af hvars förfärliga explosion j nys hafven sett verkan. Denna samma ed, son han aflagt inför Gud och sitt samvete, affor drade han äfven mig, så snart ban bunnit rät öfvertyga sig om att jag förmådde motstå äre lystnadens och egecnyttans lockelser. Då förs var det han för mig upptäckte sin hemlighet! Han lit mig vid sin dödssing upprepa eden och det är denna heli.a ed, som jag nu, ialla eder åsyn, uppfyllt. Hurudant än menniskor nas omdöme må bli öfver den handling jag be gått, så eger jag åtminstone medvetandet at hafva uppfyilt min pligt, och jag ångrar mi icke.