gen enda mensklig passion, som icke nedtystades vid den fasa, som den rysliga förstörelsen ingaf. Somliga hade flytt ia i grottan, för att akta sig för de stenar, hvaraf ganska många nedföllo tätt bredvid dem. Andra åter, döfvade och slagna af bäfvan, höllo för ögonen, eller nedsinpkte hu:vud och axlar, i följd af den mekaniska instinkt, som är mäktigare än all eftertanka. Martin-Simon och hans dotter voro de ends, som oförskräckt betraktade de olika graderna af denna förstöre!s2, som de hade åvägabragt, men fadren hade fattat doltrens hand, och han kramade den med en konvulsivisk rörelse, hvarje gång en knall, starkare och rysligare än de förra, lät höra sig från den sprängda minan. Det fasarsvärda bullret varade flera mivuter. Efter denna tids förlopp upphörde de starkaste knallarne och hördes nu endast med långa mellanstånd. Genljuden i bergen bortdogo långsamt, och ett hemskt Jugn följde på denna naturens våldsamma , konvulsiviska sprittning. Imedlertid kunde man ännu icke, i anseende till röken af den ofantliga mängd krut, som blifvit anbragdt för att spränga klippan, samt dammet och sanden, som hade yrat upp vid stenarnes nedstörtande i dalen, fullkomligt varseblifva verkan af denna förfärliga stöt. S!utligen förmådde aftonvinden, som en stund blifvit hejdad af de förfärliga elementerna, återlaga sin fart och bortföra den numera förtunnade rökslöjan. Då visade sig berget le Follet helt och hållet, aftecknande sig mot sommarhimmelns rödaktiga aftonskyär. Den långa rad