trygga för all inverkan utifrån! Efter kvad jag nu yttrat, skolen J icke tro, a:t då jag tilllägger några ord rörsnde föreningens emot spanmåilsiagarne sätt att gå tillväga, det är min mening att uppställa denna förening för eder såsom elt mönster. Föreningen organiserades för att bland engelska folket ut-prida de sanningar, som Adam Smith och eder Jean Baptiste Sav redan för ett halft århundrade sedan offe: tiggjorde, ehwu de biitills icke varit kända af mer in ett ringa antal upplysta män. Vihafva eat göra alla våra medborgare med dem hemmastadda. Vår afeigt har varit, att bereda allmänna tänkesättet på nedbrytandet af de skrankor, som, under förevändning af skydd för rättigheter, stodo i vägen för det fria utbytet a! våra produkter emot andra länders. Yt:erligare hafva vi velat lära styrelsen, att det är hennes pligt, att afhåla sig ifrån all inblandning i arbetet och utbytet af dess produkter. Föreningens läror kunna icke bittre uttryckas, än genom dessa ord af Turgof, yltrade, efter hvad jag tror, innan Smith ännu utgifvit sitt arbete om rikedomens natur: Hvad staten är skyldig hvar och en af sina medlemmar, det är att undanvrödja de binder, som kunde störa dem i deras pindustri, eler hindra dem ifrån att tillgodonjuta rukterna af densamma. Om sådana binde: finnas, så kunna enskilda fördelar icke minska den allmänna fattigdomen, emedan orsaken tili densamma qvarstår.,. Mina herrar, allt hvad jag talat och skrifvit under de 7 sista åren, är endast kommentarier till denne eder berömde statsmans grundsats. Föreningen har sammanskjutit medel, låtit trycka och i landet sprida ströskrifter i tusental, och utskickat missionärer till alla städer i riket. Vi hafva i denna anddiga strid följt samma taktik, com eder store fältherre: vi hafva kastat hela vår styrka på en af fiendens divisioner. Då vi anföllo spaumålslagarae, tviflade vi icke ett ögonblick (och hvad vi förutsågo, går alla dagar i fullbordav) att om det lyckade; oss att så dem ur fåltet, så skulle alla de andra monopolerna blifva tvungne att fifva sig på nåd och onåd. Jag skall icke ingå i de:a!jerne af denna strid, utan blott påpeka för eder de 2 å 3 förnämsta argumenterna, genom hvilka våra motståndare så länge lyckades att försvara sig. Det skulle ej förundra mig om de liknade dem, som J fån höra bos eder; ty liksom sanningen öfverallt ikläder sig samma gudomliga form, så är villfarelsen äfven tvungen att förkläda sig i samma sofistik. Monop)listerne utgingo ifrån det påståendet, att de voro drygt beskattade för staten3; behof, hvilket, sade de, gaf dem rättighet till skydd. Vi, som yrkade den fria handelns grundsatser, svarade härpå, alt vi voro lika drygt beskattade som de, cch att det var just derföre, som vi icke kunde stå ut med att underkasta oss en ytterligare beskattning för att skydda dem. Och ef:er 7 års strid inför allmänna tinkesättes domstol gaf denna oss rätt och segren var vår. (Bifallsrop.) Sedermera påstodo de, att det var farligt, att sätta sig i beroende af utlänningen för brödfödan. Vore frågan, sade de, om kläder, om trävaror eller jern, då kunde våra argumenter väl låta höra sig; men huru dåraktigt vore det ej, att i afseende på spanmålstillgång göra sg beroende af en fiende! Men då folket fått tid på sig att undersöka detta förfärliga argument, kom det till den slutsatsen, att det icke ville underkasta sig hupgersnöden i fredstid af fruktan för att blifva utsvultet i krigstid. Men nu ryckte monopolisterne fram med sitt stora kardinal-skäl. De framställde sig såsom representanter för national-industrien, arbetets enda vedergällare, skattkammarens stöd och statens pelare. Vi tilläto oss alt helt blygsamt framkasta den tarkan, att ett så mäktigt interesse borde åtminstone vara i stånd att upprätthålla sig sjelf, utan att behöfva sticka händerna i sin nästas fickor. Man anföll oss då såsom förrädare, som ville förstöra landet, för att rikta utilänninger; man uskrek oss såsom anhängare af Frankrike, Tyskland och Amerika. Ännulj mer, en af prohibitisternes tidningar anklegade: oss öppet för att vara besoldade af Kejsaren i. Rysslend. (Skratt.) : Förgälves bemödade vi oss, alt genom skäll! ;ch facta nedtysta det oupphörligen upprepeade! opet om skydd för det inhemska arbetet.l: Ack! huru många hundrade tråkiga tal her jag! j måst uthärda i underhuset om skydd förlt len iphemska arbetsfliten! Jag ryser ännu, då . ( l az tänker få huru långa och ledsamma de voro, och förvånas mrästan öfver att jag ärnu ir vid lif, och kan berätta för er allt hvad jag itstått. Omsider gjorde allmänna tänkesättet lut på min vedermöda, derigenom att det för-: dlarade, att alla slags arbeten i landet vorol! ika nationella, och att intet ibland dem var!c ee 1