— Ja, jal... men storsak, bara Jag kan för-
ställa mg under den nu tillstundande dagen.
— Denna dg bör imedlertid helgas åt glä-
djen, min doter, sade priorn, emedan man
firar den äktenskapliga föreningen melian en
af edra slägtingar och en af edra vänner.
— Hen — min sligtinge, hon — min vän,
mumlade Marguerite.
Härvid steg hon hastigt och skyndade till
dörren. Peyras, försänkt i betraktandet af detta
uppträde, glömde att han kunnat bli funnen
bakom dörren, då cen gamle munken fattade
Marguerife i arm n och qvarhöll henne, just
då hon siod färgig att gå ut, och hviskade till
henne i en hemlighetsfull ton:
— Lofva mig att guldgrufvan kommer att
tillhöra Lau:sres helga stiftelse, och jag skall,
äfven om er fars ställning skulle bli den mest
förtviflade, fisna medel att rädda honom.
Den unza fl ckan tycktes vilja framstäl:a en
fråga, men munken lade ett finger på sin mun,
till tecken att hon borde vara tyst.
— Hväd är det ni säger henne? ropade skol-
mästaren från andra ändan af rummet och såg
högst misstrogen ut.
Det vexades ännu några ord mellan de trenne
personerpa, men Peyras kunde icke få höra
mera, ty Marguerite var redan nära dörren.
Han lemnade således sitt gömställe och styrde
kosan framåt byn, utan att någon blifvit ho-
nom varse.
Det af Peyras bevittnade uppträdet gjorde
ett lifligt ;ntryck på hans inbilining, och han
vandrade hem till sin värds boning, helt upp-