— Ja, jal... men storsak, bara Jag kan förställa mg under den nu tillstundande dagen. — Denna dg bör imedlertid helgas åt glädjen, min doter, sade priorn, emedan man firar den äktenskapliga föreningen melian en af edra slägtingar och en af edra vänner. — Hen — min sligtinge, hon — min vän, mumlade Marguerite. Härvid steg hon hastigt och skyndade till dörren. Peyras, försänkt i betraktandet af detta uppträde, glömde att han kunnat bli funnen bakom dörren, då cen gamle munken fattade Marguerife i arm n och qvarhöll henne, just då hon siod färgig att gå ut, och hviskade till henne i en hemlighetsfull ton: — Lofva mig att guldgrufvan kommer att tillhöra Lau:sres helga stiftelse, och jag skall, äfven om er fars ställning skulle bli den mest förtviflade, fisna medel att rädda honom. Den unza fl ckan tycktes vilja framstäl:a en fråga, men munken lade ett finger på sin mun, till tecken att hon borde vara tyst. — Hväd är det ni säger henne? ropade skolmästaren från andra ändan af rummet och såg högst misstrogen ut. Det vexades ännu några ord mellan de trenne personerpa, men Peyras kunde icke få höra mera, ty Marguerite var redan nära dörren. Han lemnade således sitt gömställe och styrde kosan framåt byn, utan att någon blifvit honom varse. Det af Peyras bevittnade uppträdet gjorde ett lifligt ;ntryck på hans inbilining, och han vandrade hem till sin värds boning, helt upp