de hegelse, än hvad någon kan säga oss häroi
(p. 86). !1)
? Skulle läsaren ej igenkänna anletet af lider
bättre menniska i dessa uttryck (det igenkärne
ännu lättsre, om uttrycken läsas i sitt full
sammanbang i sjelfva urkundenv), så har ha
ännu icke gjort sig full reda för, hvad som bo
i tiden. Der, såsom hos hvarje enskild men
niska, bor visserligen mycket, som ej har si
grund i Gud; men der bor ock mycket af gu
domligt ursprung, som af den himmelske Fa
drens osynliga, men derföre icke mindre stark
hand ledes till det höga mål, som är satt fö
verldens och den lilla verldspartikeln jorden
och dess invånares skapelse. Tiden alstrar o
upphörligen inom sig sjelf frön till sin egen på
nyttfödelse. Ett stort antal af dessa frön fia
ner läsaren i denna skrift, frön, som icke aflat
och födts af någon kall ech lärd kateder-ab
strektion, utan som framsprungit ur blotta er
farenheten af hettan från en viss lifvets eld
utan tillbjelp af yttre drifhusmedel. Dess
tanke- och lifsfrön helsas väl ännu af en ga
del i fördomarnas och flärdens bojor fjettrad
som galenskapssvärmeri eller barnsligt joller
Efter ett sekels förlopp skola de dock allmän
räknas som den djupaste vishet. Den färg a
kristendom, hvarmed Europa för närvarande öf
versminkat sitt samhällsskick, börjar allt me
och mer genomgripa samhällskropparna. Der
hedniska grund och de hedniska vanor, som
för närvarande anses utgöra det fasta i sam.
höllsbyggnaderns, begynner alltmera skakas, och
kristendomens jemnlikande, befriande anda trän.
sa till grunden. Ståndscirkulations-ideen i de!
kick, hr grefve Rudensköld framställt honom,
ir en flägt af denna anda. Unga sltägte, som
växer upp omkring och öfver oss gamla, teg
lenna idt om hand, och låt honom taga dig!
Han är det bästa arf, som det närvarande slig-
et kan lemna sina efterkommande.