de hegelse, än hvad någon kan säga oss häroi (p. 86). !1) ? Skulle läsaren ej igenkänna anletet af lider bättre menniska i dessa uttryck (det igenkärne ännu lättsre, om uttrycken läsas i sitt full sammanbang i sjelfva urkundenv), så har ha ännu icke gjort sig full reda för, hvad som bo i tiden. Der, såsom hos hvarje enskild men niska, bor visserligen mycket, som ej har si grund i Gud; men der bor ock mycket af gu domligt ursprung, som af den himmelske Fa drens osynliga, men derföre icke mindre stark hand ledes till det höga mål, som är satt fö verldens och den lilla verldspartikeln jorden och dess invånares skapelse. Tiden alstrar o upphörligen inom sig sjelf frön till sin egen på nyttfödelse. Ett stort antal af dessa frön fia ner läsaren i denna skrift, frön, som icke aflat och födts af någon kall ech lärd kateder-ab strektion, utan som framsprungit ur blotta er farenheten af hettan från en viss lifvets eld utan tillbjelp af yttre drifhusmedel. Dess tankeoch lifsfrön helsas väl ännu af en ga del i fördomarnas och flärdens bojor fjettrad som galenskapssvärmeri eller barnsligt joller Efter ett sekels förlopp skola de dock allmän räknas som den djupaste vishet. Den färg a kristendom, hvarmed Europa för närvarande öf versminkat sitt samhällsskick, börjar allt me och mer genomgripa samhällskropparna. Der hedniska grund och de hedniska vanor, som för närvarande anses utgöra det fasta i sam. höllsbyggnaderns, begynner alltmera skakas, och kristendomens jemnlikande, befriande anda trän. sa till grunden. Ståndscirkulations-ideen i de! kick, hr grefve Rudensköld framställt honom, ir en flägt af denna anda. Unga sltägte, som växer upp omkring och öfver oss gamla, teg lenna idt om hand, och låt honom taga dig! Han är det bästa arf, som det närvarande sliget kan lemna sina efterkommande.