8 EE VT MUS ARRIOGA SJERIIUR GI BI VPPpS7
arbetsyrket lika mycket som den lysande löjtnan-
ten eller dess vederlikar af andra yrken (p. 55). )
19:0 Den friskt poetiska sinnesstämningen är na-
turligare hos den sjungande vallkullan i skogen
och hos bondflickan med räfsan på den gröna än-
gen, än hos damen vid pianot eller i soffan vid
romanen (p. 359). !9).
20:0 Kyrkans och skolans lärare duga icke all-
männeligen till ledare i Bibeln (p. 73). !!)
21:0 Katekesiexorna och dogmatikkonstruktioner-
na göra icke tillfyllest för biblisk uppfostran (p.
74). 12)
22:0 Det gifves en kristlig moralitet, som pri-
sas i tal och skrift, och en okristlig, i fordringar-
ne starkt nedprutad, hvilken antages för den enda
praktiskt möjliga i både familj- och samhällslifvets
anordning. Denna dubbla moralitet förutsätter och
bevisar en inom kristenheten beklagligen allmänt
befintlig otro på Christus (p. 77). !3)
23:0 Man vinnlägger sig så litet om Bibelns sjelf-
ständiga begrundande, att man måste förundra sig
öfver denna bedröfliga likgiltighet för Guds dyrba-
Tu gåfva till menniskan, det uppenbarade ordet
Pp. 85).
24:0 Bibelföreningar böra inrättas för grund-
läggande af biblisk uppfostran (p. 75); och enskild
Bibelläsning under andakt och bön verkar mera
till förståndets upplysning och hbjertats saliggöran-
7) Går det nästa riksdag som den sista, så kom-
ma nog de oförvärfvade företrädesrättigheter-
na att stå sig.
3) Derpå tvifla de lärda, efter hvad som är an-
märkt i noten 4.
2) vUppbyggelse kan så vara; men nöje —
det är för mycket begärdt, att man skall
hafva i en pigas eller drängs sällskap, som
aldrig list en enda roman, kanske aldrig nå-
got annat än bibeln och katekesen, och som
icke kan taga en enda toa på klaveret eller
sjunga efter noter. Huru skall man kunna
hafva nöje ihop med sådant folk?
) I verkställigheten torde denna reform bli den
svåraste och mest påkostande af alla. Ty tänk
ändå: en löjtnant!
0) Skulle detta vara sannt, så kan det ej ne-
kas, alt Petter Larssons Greta i Heckeberga
och unga högvälborna fröken Aurora Amalia
Auvgustina von Fnurr skulle kunna hafva.
nöje med hvarandra i umgänge, fastän den
ena räfsar och den andra bera syr och leds.
1) Detta är ett hårdt tal. Ho kan det höra.
Hvad bafva vi då för alla kommentarier,
som vi läst, Olshausen, Gerlach, Lisco m. fl.
Skulle ej dessa vara nog till att blifva ,ledare
i Bibeln? Så goda och renläriga författare!
Undras just, hvad förf. menar skulle kunna
bättre än en god kommentator meddela för-.
mågan att lära och förstå Bibeln? Imeder- I
tid är det visst, att det i allmänhet är för-
bjudet för andra än dem, som läst dessa och 8
andra kommentarier och tagit examen deri, S
alt förklara Bibeln. Folkskollärare t. ex. fåill
många stift alls icke befatta sig med Bibelns
förklarande. Derutaf borde förf. inse, hvil- i (
ken vigt ligger på den kommentariska lär-
domen: och då det är hevisligt, att kyrkans!
och skolans lärare öga denna, åtminstone för:
hvarje gång de skola vägleda i Bibeln, kunna
förskaffa sig denna lärdom, så är det bra be-
synnerligt, att förf. kan påsti, alt de allmän-
neligen ej duga till ledare i Bibeln. Ellerlf;
kanske förf. tror, att Guds ord ej är bundet? sg
Då känner ban ej vår statskyrka, vårt prest- fö
examensväsende,- våra förbud mot alla reli-u
giösa sammankomster, der ej examineradelv
och patenterade män af yrket föra ordet.
) Fråga domkapitlen i Upsala och Lund eller!;g
Regeringen, som icke fordrar af statskyrkans
prester annat än just dessa katekeslexor och di
dogmatikkonstruktioner! ö
) Det vore märkvärdigt; och ändock hör man
aldrig talas om annat än tro på prediksio- de
larna. Kanske predikanterna sjelfva icke trol3
på Kristus; cch kanske de, som tro på ho-tr
nom, ej få predika uten att betrakt:s som hbo
lagbrytare; Grundvalen i stats- och kyrko-!y
författningen har murknat genom sedeför- 2!
derfvet. Räddningen måste komma inifrån Yf
genom sedernas förbättring ( vara radikal). no
Men sed är ett närmande till det fullkomliga pe
goda i sinnesstämning och vandel. Kunskap he
om cch fasthållande vid detta fullkomliga kr.
soda är tro på Gud. I hänseende till Gud ga
ir tron frorchet, i hänseende till oss sjelfva 82
sedlighet. Tron på Gud är således det som 59!
brister, när sederna förderfvas. Nu predikas a .
ndå oupphörligen tron på Gud och presterna all
nafva derpå privilegium. Hvearföre äro dålar:
nga seder? P:edikningarne utgå cj ur bjer-lens
at, utan ur hufvudet och beer. Men om lats
vu någon vill predika ur hbjertat, ur lifvet,der
ww erfarenheten, hvarföre förmena honom -
let? Ve eder, J farister och skriftlärde, J)gen
örmenen andra och sjelfva viljen J icke ingå sta
himmelriket; J hafvea nit om lagen och on
ören upp himmel och jord, om någon un-l;p;
er kampen för det fullkomliga godas inför-w.
ifvande med sin frihet råker på villspår;6:e)
silen myggor och sväljen kameler; I orden lag
idt och bredt om försakelse och verldsför-mil
kt, under det J sjelfva sitten i maklighet före
ch med förnöjelse bären all fåfingans prål Nn
å edra syndiga bröst. Ingen förmener eder!
etta och all annan härlighet, som I kunnen var
inna af verlden, blott J icke förmenen oss som
t fritt och förnuftist (så!edes icke slafviskt, täre
tt ww me PA TT
r-