GULDGRUFVAN.) BEBÄTTELSE AF ELIE BERTHET. Endast en obetydt:g anstrykning af blekt rosenrödt tillkännagaf i öster dageas annalkande; dalen var ännu helt och hållet försänkt i mörker, ehuru de snöhöljda bergstopparna redan upplystes ar morgonrodnadens första, ratta stans. Några stjernor blänkte på himlens blå, beknande azur, likt svaga, snart slocknande gnistor. Hvita dimmor stannade orörliga öfver spetsarne af de ofantliga klippor, som reste sig utmed husen, under det att andra töckenmassor djupt insvepte, liksom i en slöja, den lägre delen af dalen. Intet enda ljud afbröt naturens högtidliga tystnad, och den kyliga, ojemna nattvinden, belastad med ångan från furar och lärkträd, var för svag att åstadkomma ens en flägt bland de stora träden, hvarmed byn öfverallt var besådd. Chevalierns blick betraktade noga hvarje del af den vidsträckta panorama, som här öppnede sig för hans ögon, liksom hade ban ej velat förlora något af dess skönhet. Imedlertid hade detta herrliga naturskådespel icke väckt en endå postisk tanke hos den ärelystne de Peyras, och den balsamiska luft, som omflägtade hans brännande panna, förmådde icke släcka den eld, som krann derinne. Samma tavke sysselsatte honom oupphörligen; i hela rymden sikte den intet annat än Martin-Simons guldgrufva; hans blick häftades vid hvarje för7) Se Aftonbl. JM 170, 174, 172, 473, 174, 175, 477, 178, 179, 480, 181, 182, 183, 184, 185, 186 187 och 188.!