GULDGRUFVAN.)
BEBÄTTELSE AF ELIE BERTHET.
Endast en obetydt:g anstrykning af blekt ro-
senrödt tillkännagaf i öster dageas annalkande;
dalen var ännu helt och hållet försänkt i mör-
ker, ehuru de snöhöljda bergstopparna redan
upplystes ar morgonrodnadens första, ratta
stans. Några stjernor blänkte på himlens blå,
beknande azur, likt svaga, snart slocknande
gnistor. Hvita dimmor stannade orörliga öfver
spetsarne af de ofantliga klippor, som reste sig
utmed husen, under det att andra töckenmas-
sor djupt insvepte, liksom i en slöja, den lägre
delen af dalen. Intet enda ljud afbröt naturens
högtidliga tystnad, och den kyliga, ojemna natt-
vinden, belastad med ångan från furar och
lärkträd, var för svag att åstadkomma ens en
flägt bland de stora träden, hvarmed byn öf-
verallt var besådd.
Chevalierns blick betraktade noga hvarje del
af den vidsträckta panorama, som här öppnede
sig för hans ögon, liksom hade ban ej velat
förlora något af dess skönhet. Imedlertid hade
detta herrliga naturskådespel icke väckt en
endå postisk tanke hos den ärelystne de Pey-
ras, och den balsamiska luft, som omflägtade
hans brännande panna, förmådde icke släcka
den eld, som krann derinne. Samma tavke
sysselsatte honom oupphörligen; i hela rym-
den sikte den intet annat än Martin-Simons
guldgrufva; hans blick häftades vid hvarje för-
7) Se Aftonbl. JM 170, 174, 172, 473, 174, 175,
477, 178, 179, 480, 181, 182, 183, 184, 185, 186
187 och 188.!