del af besättningen var nere på trossbottnen och
ett i fördelningen opåräknadt segel, nemligen me-
sanen, här tillkom att bergea.
EEPå frågan sv-rade vittnet alt tiden var för kort
och bade i afseende på anmärkningen intet att
endraga. (Forts. e. a. g.)
SETS IRENE
— På hegären införe vi följande bandling,
som vittn:r om en ovanig senfärdigbet inom
svårt domstolsväsende:
Till höglofl. Kongl. Justitiekanslers-embetet!
Då rättegång uppstått emellan undertecknad, så-
som målsegande. och öfverjägmästaren i länet, herr
hofjägmästaren och riddaren af Kongl. Wasa orden
svarande, för af honom begångne
ytelser vid en inom Wermlands
rad, är 4849 i Oktober månad an-
för jag, för befogenheten af min
khet först äran nämna, att denna
cgång, som icke hunnit slutas på
tjugusex årstid. först förevarit hos konungens be-
fallningshafvande, dit målet inkom i November må-
nad 1819, samt efter tvänne års tidsutdrägt, der-
ifrån förvistes till Näs häradsrätt, att utföras af till-
förordnad oåklagare. I följd deraf blef herr
hofjägmäste Falk, af aktor, för gemensam räk-
ning, igenora a stämning inkallad till svaromåls
afgifvande vid Näs häradsrätt den 49 Mars 18929.
Oaktadt målet var ransakadt, och utredt, och de
gjorda förbrytelserne af nio ojäfviga vittnen ialla
delar fulltygsde, inom de två första årens förlopp
vid häradsrätten, bor målet likväl igenom krono-
åklagarens försuraligheter, och svarandens uteblif-
vanden, och dess osanna, och sig alltid motsägande
anföranden till protokollerna, och häradsrättens
synnerliga bemödande att skydda honom, förevarit
vid nio serskilia häradsting, derunder sju uppskofs-
utslag, samt hö iradsrättens första dom i målet af
den 22 December 4823. blifvit gifna. Öfver denna
dom inlemnades besvär i kongl. Svea hofrätt, i
Januari månad 4824; der måletsedan låg oafdömt
i sjutton år. till dess en rättskaffens man, dåva-
rande herr justitiekanslern Nerman framdrog det
ur sin långa hviis, hvarefter kongl. hofrätten väl!
återigen upptog målet, och kasserade häradsrättens!
dom, och igenom utslag af den 25 Juni 1841 åter
förviste det ti!l häradsrätten, med utlåtande att
det efter förutnämnde skäl kunde medföra urbota
ansvar. Denna återförvisning, som förorsakade flera
års tidsutdrägt, och betydliga rättegångskostnader,
var således till min olycka, och medförde intet re-
sultat. Målet ver och förblef af hvad förbrytelserna!
i beträffar i samma skick, som då!
sta dom utföll. Samma taktik,
om jag så må uttrycka mig, började ånyo vid hä-
radsrätten, igsnom kronoåklagarens försumligheter,
och svarandens, utan laga skäl, fortsatta uteblif-
vanden, samt bäradsrättens vanliga uppskofsutslag,!
förmodiiger för att pröfva om min återstående lifs-
tid kunde vara tiliräcklig för målets slutliga utfö-!
rande. För at icke längre vara uppehållen af
kronoåklagarans försumiigheter, samt med stöd af
Kongl. Meöj:is nådiga jagtstadga af den 453 April
4808, der orden i dess 5 art. 3 , så lyda: men
på det slika förbrytelser, så mycket mindre måtte
utan ansvar allöpa, skall äfven hvar och en ega att
dem åtala, beslöt jag att för enskilt del, till må-
lets fullföljande vid häradsrätten, låta inkalla herr
hofjägmästeren Faik; som efter de förr omnämnde
uppskofsuts! och ett dervid förelagt betydligt
vite, sig än. 2 personligen inställde den 24
Oktober 1845, slutlig dom i målet, uti derpå
följande Nove mber utföll. Öfver denna dom, den
mest oväntade mean kan tänka sig, inlemnades be-
svär i kong). Svea hofrätt, i slutet af December
4843, målet har så!edes återigen legat mer än två!
och ett hal utan att dom fallit, när dertill
lägges dess sta sjuitonåriga hvilotid i kongl. hof-
rätten, så her detta mål legat oafdömt i nitton och
churu herr referenten flera gån-
örflutne sex månaderne, lofvat
t föredrega målet till slutligt afgö-
rande, har kong) hofrättens dom ännu icke kun-
nat erhållag. Det är en nedslående och vidrig
känsla, som gar hoppet om lagarnas skydd
för lidna oförrätter, då en kongl. förordning som
afser, icke ai! cnast folkets skyldigheter, utan äfven
dess rättigbeter, samt bestämmer satt förbrytelser
deremot, icke mi utan ansvar saflöpa, likväl af en
tjensteman kan åsidosättas, och igenom sjelftagna,
egenmäktiga åt ier motverkas, och folkets lag-
bundna rätt kränkes; det är ett hånfullt förakt
för gifna melser; och en domstol som
skyddar en an person, uppfyller illa det vigtiga
kall den blifvit irtrodd. Jag tviflar alldeles icke
om att kong!. I titten fäller en rättvis dom, om
den utfaller, satat förkastar häradsrättens befrielse-
dom, och tillägger folket den fordrade ringa er-
sättningen för 28 misshandling, samt rättegångs-
kostnaderna, s icke kan ersättas med en för-
dubblad sumina mot den, som under rättegången
är fordrad, ni sanat ansvar ä lagbrytaren har
jag icke yrk men det förflutna ger mig anled-
ning förmoda iom icke snart är att förvänta,
och kanhända icke under min återstående lifstid
utfaller. Jag nödgss således ödmjukast anbålla att
orn, igenom sin embetsåtgärd täc-
hofrätten att ofördröjeligen fälla
a märkvärdiga mål, som icke
I slut på tjugusex års tid. Ett
snart slut tyckes vara en billig pretension för en
så lång väntan, Carlstad och Niclasdabl den 30
Juli 1846. Nils Holm,
Possessionat.
Aerfalldiga
län, och Ni
ställd skallg
ett c
kunnat bringas
nanna
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
sedan rymde korrektioni